Att växa upp

Del sex - "Singel" till "i ett förhållande"

Del sex - "Singel" till "i ett förhållande"

Nu tre dagar efter är jag bara förvånad. Hur dum får man bli? Jag skäms så. Snacka om att överreagera.

Jag kom hem arg, åt middag arg och somnade till sängs arg. Dagen kunde inte ha blivit värre, ett litet inte-ens-ett-bråk tjafs med min kompis, mobilen försvann och jag träffade på en helt normal kille som jag skrek åt. Du lyckades där, Ava. Det är precis den imagen Pluggo-Ava har.

Eller inte.

〜〜

Jag går som vanligt till skolan med min Björn Borg väska över axeln och i mina vita converse. Snön är borta så fötterna slippar att bli blöta. Jag känner för att närsomhelst vända om och springa raka vägen hem. Jag vill inte till skolan. Jag vill inte träffa Amanda. Jag klarar mig utan henne.

När jag kommer till mitt skåp står Amanda förvånandsvärt redan där och tvinnar det blonda håret runt hennes fingrar. Hon får syn på mig och får ur sig ett litet 'hej'. Jag hejar tillbaks och låser upp skåpet för att lägga in min väska och jacka.

När jag är klar försöker jag att få ögonkontakt med henne så att vi kan prata, men hon viker undan med blicken. Men när Erik kommer springer hon glatt fram och börjar prata. Han ser glad ut. Hon har visst glömt bort hans flickvän, eller har hon tänkt att charma honom bort från Tilda? Jag förstår inte hur hon kan prata med någon så lätt. Det verkade ju precis svårt för henne att prata med mig.

Astrid står ensam vid skåpen lite längre bort och filosoferar så jag bestämmer mig för att prata lite med henne innan skolan börjar, hon brukar vara trevlig. Jag går fram och hon börjar prata om hennes häst och hur högt hon lyckades hoppa igår på en tävling. Hon berättade även vilken sort hennes häst var, färg, höjd, längd och allt det där jag faktiskt inte bryr mig om. Men hellre att hon pratar om sitt liv än att jag ska berätta om mitt otroligt spännande liv. Igår köpte jag en blomma, är typ det mest intressanta.

Jag lyssnar men i periferinvinkeln ser jag Amanda och Erik. Hon ler mot honom och han ser genuint glad ut. Erik säger något lite taskigt för att få hennes uppmärksamhet och hon reagerar som han hoppades på. Amanda börjar skratta och slår honom litet på armen. De båda skrattar och jag blir med ens lite avundsjuk. Fan då, Ava. Du behöver inget förhållande, eller kille som gillar dig. Du klarar dig supert helt själv! inbillar jag mig.

Jag börjar tänka på det som jag inte borde, David och hans bruna ögon. Hans väldigt töntiga men gulliga skratt och hur han får mig att känna. Jag ler lite för mig själv. Som om en högre makt hört mina tankar kommer en brunhårig pojk uppför trappan pratandes med nån bredvid. Mina förväntningar sänks omedelbart när jag ser vem som går bredvid bruna David.

Jag håller andan. Jag måste fatta det som jag egentligen vet. Han gillar inte mig, utan Vilma.

Han sitter bara bredvid mig på tyskan därför att Vilma alltid sitter på den yttersta av de två bänkarna till höger om mig. Han pratar bara med mig därför att han måste, eftersom han sitter bredvid mig. Efter lektionen pratar han ju aldrig med mig, han springer snabbt iväg för att gå bredvid och prata med Vilma!

Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken och hur en stor klump bildas mitt i magen. Jag har vetat det så länge men gömt undan tankarna och hoppats på att det kanske, kanske var så att han gillade mig. Man vet ju aldrig. Optimist där Ava.

Men nu ser jag dem. Ännu ett glatt par att lägga på listan. Ett glatt par med fingrarna lyckligt insnörjda i varandra. Han ler det där leendet som jag får spagettiben av. Men inte mot mig, utan mot den blonda, dessvärre vackra tjejen bredvid honom. De ler mot varandra när de passerar våra skåp och fortsätter genom korridoren mot tyskasalen.

Det känns som om jag har blivit lurad, som om han snörjt in mig i hans falska värld. Fast jag vet att allt bara är i mitt huvud. Kärleken gör en helt koko. Jag klarar inte hålla tillbaka tårarna så jag går snabbt som attan till närmaste toa där alla tårar får komma ut.

〜〜

Det var första gången jag skolkade. Aldrig någonsin har jag kommit tio minuter försent och absolut aldrig har det hänt att jag inte kommit alls. Men jag klarar inte av att se David och Vilma hand i hand, med ögon bara för varandra.

Jag har suttit inne på toaletten i ungefär trettio minuter och jag kan inte gråta längre. Det är som om tårarna har blivit uppsugna av en trasa inuti ögonen. Jag sitter på toalettlocket och snyftar. Jag gör en grimas, nu börjar jag känna den härliga doften av offentlig toalett. Jag snyter mig en sista gång innan jag öppnar dörren för att gå ut.

Utanför är det tyst. Jag antar att alla elever är på lektion, och alla lärare undervisar. Det är en skön tystnad. En tystnad jag behöver. Jag går fram till spegeln och ser mina rödsprängda ögon med svart klet omkring och mitt bruna hår som var nogrannt uppsatt, som nu mer liknar på ett fågelbo. Jag snyftar åt min vedervärdigt fula spegelbild.

Jag kan ju säga att David inte är den enda anledningen till att jag grät och skolkade. Amanda vill inte prata med mig, David har en flickvän, jag knuffar folk och jag har inga andra vänner. Om jag inte ska börja umgås med Häst-Astrid då såklart. Osocial och elak, det är den riktiga Ava, det. Har inga kompisar och skriker åt främlingar.

Aldrig fattade jag att jag och Amanda kunde sluta prata så lätt. Jag trodde vi hade en starkare vänskap än det här. Jag snyftar igen och tar lite papper för att ta bort det svarta under ögonen.

Mitt liv suger.

Jag hatar att vara tonåring.