Den magiska havsnäckan

En annan sida av Kenneth och mutor

"Vad tog det till med henne?", undrade Cornelia förbryllat och lät sin blick dansa över stranden. Adilyn sågs inte till någonstans. Vart kunde hon ta vägen? Det var typiskt Adilyn - så fort de ska få en ledig familje dag bara de 4 tillsammans - ska hon ställa till med en scen och rusa iväg. Vad var hennes problem? De negativa tankarna snurrade okontrollerbart i huvudet på henne och ilskan rev och slet inombords. Hon kanske överreagerar, eller kanske inte - men hon kan inte hjälpa det. Hon hade sett fram emot den här dagen så länge, men såklart kan de inte ta sig igenom 2 timmar utan en sur min. Hennes mamma svarade inte på en gång utan skakade dystert på huvudet.

"Åh, Cornelia... jag vet inte. Hon har det bara lite... jobbigt just nu...", började hennes mamma men avbröt sig tvärt. "Det är bara lite stressigt nu förtiden..., du vet allt med bröllopet och så..., det tär väldigt mycket på Adilyn. Det finns mycket och göra.", förklarade hon med ett litet leende. Men Cornelia besvarade inte det.

"Vadå 'det tär väldigt mycket på henne?' Det är ju hon som tjatar om det där himla bröllopet varendaste sekund! Det finns faktiskt viktigare saker att bry sig om, hon har inte ens fyllt 20!", svarade hon gällt och kämpade med impulsen att säga någonting hon kommer ångra. Ännu en suck ljöd från Kenneths läppar och hon vände sig tvärt mot sin pappa.

"Vad?", undrade hon och grävde blicken i hans.

"Kan vi inte bara... ha det trevligt?", utbrast han frustrerat. "Det ska alltid vara någonting, kan vi inte bara. ha. det. trevligt?"

Vadå ha det trevligt? Hur kan man ha det trevligt när någon ska ha sina idiotiska utbrott hela tiden?

"Nå?", frågade han uppfodrat. "Hur ska vi ha det? Ska vi ha det trevligt och glömma allting eller ska vi gå hem och glömma marknaden?" Man hörde tydligt hur Kenneth kämpade med att inte tappa humöret, han älskar marknaden - det vet alla. Han måste verkligen vara upprörd om han kommer med det hotet. "Nå?"

"Det-" först hade hon tänkt att utbrista; Det är orättvist! Det är ju Adilyn som... Men hon ändrade sig tvärt. Det var inte värt det. Hon tog ett djupt, rasslande andetag och slöt ögonen.

"Det?", upprepade Kenneth irriterat och kastade en varnade blick på Cornelia.

"Äsch...", mumlade Cornelia tyst och lyfte blicken för att möta sin pappas blick. Den var underlig kall, hans bruna i vanliga fall livfulla och vänliga ögon uttryckte ilska och som om han kämpade med att inte slå till henne. En kall rysning spred sig genom över ryggen och kroppen. Vad var det med honom? Cornelia svalde och öppnade sin mun. "Det... det var inget..."

*******************************************************************************Cornelia tog ett par djupa andetag och slog sig ner under en palm. Den skrovliga palm ytan skavde lätt mot ryggen men hon orkade inte bry sig. Hon var för uppjagad. Hur mycket hon än blinkade kunde hon inte göra sig av med sin pappas kalla blick - vad hade det tagit åt honom? Sådär har han aldrig betett sig - och då menar hon aldrig. Det är han som alltid varit så lugn och harmonisk, som aldrig tappar humöret. Men idag var det som en ny sida speglade sig i hans ögon, en sida som hon inte ville veta av. Eller hade hon inbillat sig? Hade bara hennes fantasi spelat henne ett spratt och hon bara hade inbillat sig den där ilskan? Men hans tonfall..., det kunde man inte gå miste om. Till och med hennes mamma hade lagt märke till det.

"Men Kenneth...", hade hon skrämt börjat och lagt en hand på hans breda axel - men han hade skakat av sig den.

Hon hade som tur lyckats hitta på en ursäkt och smitit undan. Hon ville absolut inte vara med i det sällskapet. Det gick helt enkelt inte att ha trevligt nu, hon var för skrämd. Och det värsta var; ingen verkade bry sig om hennes stela och undvikande meningar eller svar - och de verkade nästan vara glada över att hon gick därifrån. Cornelia slungades häftigt ur sina tankar och funderingar genom att lägga märket till att människorna på stranden började dra sig undan. De började packa ihop sina filtar, parasoll och picknickkorgar. Småbarn skrek gällt och muttrade över att de ville fortsätta bada men de vuxna kastade bara trötta blickar på dem. Men när de till sist hade mutat barnen med alla fina saker det skulle befinna sig på marknaden var barnen inte sena med att ge med sig.

"Men Arn!", suckade en små rund, kurvig mamma i eldrött hår som doldes haft under en solhat. Den gula solhatten som såg ut att vara tillverkad av halm blänkte i det gula solskenet tillsammans med det röda håret. Det såg faktiskt ut som om hon stod i låga! "Tänk på alla fina ballonger som kommer finnas där!", försökte hon lockande. Men den brunhåriga pojken (som antagligen hette Arn) skakade häftigt på sitt huvud så att den bruna pottfrisyren ven i vinden.

"Nej! Jag vill inte ha några dumma ballonger, jag vill ha en-", började han gällt skrika men mamman hyschade honom.

"Okej, okej! Inga ballonger, vad sägs om en ny... hm..."

"Action gubbe?", föreslog Arn med en lömsk glimt i ögonen. Kvinnan skrattade lättat och gav Arn en kram.

"Ja, absolut - en ny action gubbe, det blir bra! Det kommer finnas massor!", log hon brett och belåtet. "Seså, lille Arn, kom nu." Men den lille pojken rörde sig inte.

"Får jag en glass om jag följer med?" Men om han fick det eller inte fick Cornelia aldrig reda på, för just i denna stund - såg hon Adilyn.

*******************************************************************************

Hejsan! Det är jag, Lunnan :)

Visst var det ett tag sedan jag skrev? Visst det är inte direkt någon som röstar/kommenterar eller läser detta, men jag skriver ändå. För vet ni varför? Det är så himla kul! :D Särskilt nu när jag fick några kommentarer från @ViktoriaSing Jag blev så himla glad! Det är en av de anledningarna av varför jag tänker fortsätta skriva den här berättelsen, för att Du (om du läser det här) tycker att den är bra. Så om Du läser det här - hoppas du blir/blev nöjd. För det blev jag i alla fall, trevlig läsning! ;)