Den magiska havsnäckan

Jens, lokal resturang ägaren

Sedan var det dags. Det var dags för den årliga marknaden. Cornelia hade till slut mumlat i Adilyns öra; "Jag går till marknaden." sedan hojtat "Hej då!" åt resten av gruppen och gett sig iväg. Hon var fullt medveten om att hon måste se ut som en moloken myrslok som med tunga steg börjat gå utmed stranden. Solen började gå ner, men det var ett tag kvar tills den var helt nersjunken bakom horisonten. Ljudet av det lugna, vackra vågorna som slog mot stranden har alltid haft en lugnande effekt på Cornelia, men inte idag. Vanligtvis brukar hon inte grubbla så mycket, hon funderar mycket, ja. Men hon grubblar inte så värst mycket. Och när hon väl grubblar är anledningen i alla fall inte hennes familj. Vad hade det tagit åt dem? I vanliga fall hade hon med lätta steg skuttat utmed stranden samtidigt ett pirr gick uppför henne, men inte idag. Idag var ingenting som vanligt. Hon var... ledsen. Lite nedstämd kan man nästan säga, den glada, muntra stämningen som vilade i luften räckte inte ända in på henne. Som om hon är immun mot just den glädjen som utstrålar från de förbipasserande. Cornelia ryste ofrivilligt till trots den varma värmen. Det var som om det var skrivet i sten; det kommer inträffa någonting annorlunda, faktiskt lite skrämmande i kväll. Inte som när Kenneths ögon plötsligt blev känslokalla, utan någonting helt annat...

**************************************************************************************************************************************************************Snart skulle marknaden vara i full gång. Alla stånd stod prydligt placerade intill varandra, sakerna som skulle säljas i kväll var alla uppradade på bordsytorna och säljarna kopplade genast på det artiga "sälj" leendet. Pratglada folk umgicks i stora som små grupper medan de med upprymda steg närmade sig marknaden.

"Åh det ska bli så kul!"

"Vad tror du vi hittar idag Ern?"

"Äntligen är det dags!"

"Jag har tänkt att leta efter nya ukulele strängar..."

"Oh, det ska bli så trevligt! Tror du att Jennie tänker sälja chillikorv i år igen? Det måste nog vara en av de godaste korvarna jag ätit..."

Och så höll det på. För varje glada kommentar hon hörde desto bittrare kände hon sig - varför ska hon - hon som alltid älskat den här marknaden - få tillbringa den så här? I sin bistra sinnesstämning? Uppslukad i sina tankar vandrade hon längst vattnet. Svala, härliga vågor slog gång å gång upp mot fötterna. Det kristallblå vattnet hade börjat ändra färg till turkos när solens sken började avta. Undrar hur det såg ut innanför vattnet. Hur som världen ut från vattnet perspektiv. Hon har testat att simmat upp mot vattenytan och stannat strax nedanför. Man kan jämföra en glasklar vattenyta med en spegel. Fast om det var en spegel, skulle man inte kunna ta sig upp...

"Cornelia!" Cornelia ryckte till, hon tvingade genast bort blicken från vattnet - hur länge hade hon stått sådär? Först hade hon tänkt att ignorera rösten och återgå till sina funderingar - men det skulle ändå bara vara onödigt. Varför ska hon - bara för att hon är på dåligt humör - vara otrevlig mot andra? Långsamt vände hon sig om. En blond-brun man stod framför henne med ett stort leende på klistrat, det var Jens. Jens äger en lokal resturang här i staden och är dessutom en väldigt nära vän med hennes pappa. De har känt varandra sedan de var små.

"Å, hej Jens.", svarade hon med ett fake leende som liknade mer en grimas.

"Hej, jag ville bara hälsa innan allting börjar - visst är det härligt?", frågade han lyckligt och slog ihop sina händer.

"Mm..."

"Var är dina föräldrar förresten?"

"Vet inte, någonstans.", svarade hon uppriktigt. För hon visste ju inte var de befann sig just nu.

"Men du? Varför är du så nedstämd?", frågade han plötsligt och granskade henne med en... vad var det för storts blick? Var den medlidsam? Nej..., var den... förundrad? Kanske eftertänksam? Han såg ut att fundera? Cornelia skakade genast på huvudet.

"Va? Nej! Jag är inte nedstämd-", började hon med avbröt sig. Nej, hon tänker inte ljuga. "Jo, kanske lite. Eller; det är lite mycket just nu med bröllopet. Adilyn har fått mycket utbrott nuförtiden och mamma och pappa är lite..., ja. Stressade. Typ."

Hjälp vad jag pladdrar på...

Sedan slog det henne. En tanke. En helt ny tanke. Jens har ju känt Kenneth sedan de var små, eller hur? Då borde han väl veta hur han har betet sig i olika situationer? Hur var han när han var liten? Var han den här lilla ängeln eller kunde han kanske kunna vara den aggressiva? Tanken på att hennes pappa skulle skrika och bråka var nästan omöjlig att föreställa sig. Men efter att ha sett in i hans ögon... kanske det inte skulle kunna vara omöjligt trots allt?

"Ja, jag kan förstå det. Det måste vara mycket att ta tag i just nu, eller hur? Jag skulle gärna stanna längre och prata men jag måste nog skynda mig tillbaka, det börjar strax. Men krya på dig, Cornelia. Det kommer nog bli bra ska du se.", log han och höjde handen i en "vi ses" gest.

"Ja, hej då Jens!", log hon när han med hastiga, långa steg började gå iväg. Vänta? Vad håller hon på med?

"VÄNTA! JENS!", ropade hon plötsligt, vad håller hon på med? Hon kan ju inte missa chansen att få veta! Jens gestalt stannade tvärt till. Hon kunde pusta ut, han hade hört.

"Var det du som ropade?", ropade han tvärs över stranden med hjälp av sina kupade händer som formade en tratt runt munnen. Cornelia nickade energiskt så att han skulle se att det var hon.

"Jag har en fråga!", svarade hon med en ynklig röst och började gå mot honom. Vissa människor stannade upp och tittade nyfiket på dem. För varje steg kändes det som om hon skulle sjunka genom marken.

"Vad är det, då?", frågade han när hon hade nått fram. Han kliade sig fundersamt i håret med hjälp av sin stora hand. Cornelia började harkla sig nervöst. Var det en konstig fråga att ställa?

"Jo... hrm..., jag tänkte; pappa och du har ju känt varandra länge - eller hur?", började hon utan att möta hans klarblåa blick. Han nickade förbryllat.

"Ja, det har vi väl.", svarade han och lade armarna i kors. Inte på ett argt sätt utan ett sätt som betyder "vad-ska-det-här-leda-till?". Han var en ganska avslappnad figur trots allt, han har aldrig visat sig arg på något sätt, han tar det som det kommer och brusar inte upp sig i onödan. "Varför undrar du?"

"Jag tänkte bara..." hon svalde hårt. "Har pappa någonsin blivit aggressiv? Alltså slagit sönder något eller någon?" när hon nämnde de sista orden ville hon helst sjunka genom jorden. Tänk om det låter som om hon anklagar eller misstänker honom för någonting? Orden kändes främmande på hennes tungspets efter att ha vilat i huvudet så länge. Jens stelnade till en aning, en nästan omärkbar gest - men det syntes trots allt. Under hans solbränna började det anta en blek nyans, som om han var rädd.

"N-nej... nej det har har han inte.", stammade han undvikande fram. Modet sjönk som om en termometer som har befunnit sig i Sydafrika först och sedan blivit förd till Sibirien. Det var som om hon hade fryst till inombords på någonting underligt sätt, i första stunden kunde hon inte andas - för hon visste det - Jens ljög.