Den magiska havsnäckan

En stor glass-strut

"Nej, det har han inte.", upprepade Jens tyst. "Ledsen, jag måste verkligen gå - vi ses", mumlade han och skyndade sig sedan genast iväg. Han påminde om en skamsen hund som har blivit påkommen. Men Cornelia stod kvar, o-kapabel till att röra sig, hon var som förstenad. Vad har hennes pappa gjort som är så farligt? En otäck klump skavde i magen på henne och nu ville hon bokstavligen sjunka genom sanden. De stora grupperna av förbipasserande kastade då och då nyfikna blickar på henne - men det lade hon inte märke till. Tiden verkade stå still. Eller överreagerar hon bara? Varför blir hon så ställd? Det kan ju ha varit för länge sedan, när han var mycket yngre. Han kanske bara tappade humöret - det hände säkert bara en gång. Alla kan tappa humöret och göra någonting man ångrar, det är mänskligt.

Just precis, det är mänskligt att tappa humöret.

Tanken lugnade henne en aning och hon började sakta försöka skaka av sig minnet av Jens bleka ansikte. Han hade redan försvunnit utom synhåll, han hade haft väldigt bråttom att ge sig iväg? tänkte hon fundersamt och började granska marknaden. Undrar hur mycket klockan är? undrade hon i sitt stilla minne och kastade en snabb blick på sin armklocka. Hon hade flätat "bandet" själv, de ljusblåa, mintgröna och rosa var noga inflätade i varandra - hon var faktiskt riktigt nöjd med den. Cornelia hade fått ett litet kitt med delar till att göra en klocka med förra julen av sina föräldrar, och hon måste erkänna; den är riktigt snygg. Inne i klockan 'inre' är mönstrat med glada, färgarna färger och visarna går ständigt runt. Enligt den är klockan kvart 13 i 7, alltså ungefär 12 minuter kvar till marknaden ska börja... vad kan man hitta på under den tiden? Cornelia drog sig ur sina funderingar när hon fick syn på pojken Arne eller Arn som belåtet gick förbi henne med en stor glass-strut i handen. Området runt munnen var kritvitt pågrund av vaniljglasen och han vaggade nöjt vidare. När hon förstod att det inte skulle finnas någonting intressantare än en pojke med en enorm glasstrut beslutade hon sig att ge sig av och fördriva tiden lite innan marknaden öppnades. Grupperna som tidigare gått förbi henne hade stannat upp och börjat kasta otåliga blickar på sina klockor - de längtar nog tills marknaden börjar, förstod hon och vände sig om. Gruppernas antal hade ökat och nu började stora gemenskap på 12 personer flöda in på området. Lustigt nog hade de flesta stora kassar med sig och fickorna fyllda med plånböcker medan vissa nöjde sig med väskor. Visst var det ändå underligt? Att alla kan vara så olika? Gamla som unga, kraftiga, smala, muskulösa, spinkiga, bleka, solbrända, mörkhyade, ljusnade, korta, långa, turister, bosatta kom dit. Och det som Cornelia älskar mest med den här marknaden - det är att alla är välkomna.

*******************************************************************************Hejsan! Det är Lunnan :)

Förlåt för ett väldigt segt och tråkigt kapitel, jag vet inte varför - men jag tyckte/tycker att det här kapitlet var så svårt att skriva! Jag visste inte hur jag skulle formulera mig eller så, allt kändes helt enkelt väldigt trögt och tråkigt att skriva. Men jag planerar ett nytt kapitel senare idag - så ni kan gärna hålla utkik! ;) Förresten - tack för så många visningar! Det känns jätte kul att från början ha 26 visningar och sedan gå upp till 249 - det är sjukt! Och tack för 4 följare, det betyder väldigt mycket att veta att det är några som gillar det man gör och tycker att man är duktigt på det! Om jag någon gång får 5 följare tänker jag gör ett extra lång kapitel, skulle det låta bra? :3

Hoppas ni har en bra dag!

//Lunnan