En bok som mest ska rikta in sig på författarskap och professionellt skrivande, men också ge lite tips och idéer för skrivandet överlag.
(Ingen av bilderna tillhör mig utöver omslagsbilden som är skapad med en AI-app.)
Alla råkar förr eller senare ut för skrivkramp. Framförallt i början av försöken att arbeta med skrivandet och undantagen är extremt få. Ibland vill man skriva, men ändå lockar precis allt annat än att faktiskt sätta sig ner och få till några bokstäver i en berättelse. Det kan vara rent imponerande hur envist det kan vara.
Jag tog upp skrivkramp i första kapitlet, men känner nu att jag hittat så pass mycket användbart i ämnet att jag kan få ihop ett mer vettigt kapitel om det, så med lite tur kan jag kanske hjälpa dem som lite nu och då lider av skrivkramp.
Notera att det är ganska stor skillnad mellan skrivkramp, skrivtorka och skrivutmattning, så det kan vara värt att läsa hela kapitlet för att veta vad man lider av och vilken typ av hjälp man behöver.
Oops! Ang larawang ito ay hindi sumusunod sa aming mga alituntunin sa nilalaman. Upang magpatuloy sa pag-publish, subukan itong alisin o mag-upload ng bago.
För att hantera skrivkramp kan det till en början var bra att veta varför vi får dem. Svaret ligger i vår natur och kommer ända från stenåldern. Jägare/samlare-generna sitter djupare än vi tror och sticker ibland upp näsan när vi minst anar det. Kort sagt; vi är skapta för att få tråkigt och ledsna på saker. Om vi som grottmänniskor bara åt rötter skulle vi inte få i oss alla vitaminer vi behöver. Om vi bara bodde i samma grotta hela tiden skulle vi till slut få slut på den mat som fanns i närområdet. Vi behövde röra på oss, hitta nya boplatser, äta varierande saker och testa nya verktyg. Lite senare lärde vi oss att odla, jaga olika byten och lagra mat för senare tillfällen, men även det krävde förnyelse och variation i det vi gör. Hade vi inte en tendens att ledsna på saker hade vi förmodligen fortfarande varit nöjda med våra grottor och skinnfällar.
Naturen ändrar inte på ett fungerande koncept i första taget. Vi har trots allt kommit hit där vi är idag genom att ständigt söka förbättringar, vara nyfikna på nya saker och ta oss vidare från gamla vanor. Det är upp till oss själva att motarbeta de urgamla instinkterna där de inte längre behövs eller fungerar och det är precis det skrivkramp handlar om. Så hur uttjatat svaret än må vara så är det enda som hjälper mot skrivkramp att skriva ändå. Vi måste nöta in i vår tröga hjärna att vi inte behöver sluta skriva för att göra något annat. För att göra det finns det lite olika knep.
”Att skriva ändå” låter ju som en måttligt enkel lösning. Hur skriver man när man knappt får ner en enda bokstav och allt låter värdelöst? Varför inte bara ta en paus och skriva sen när det känns mer inspirerande? Problemet med det tankesättet är att man låter instinkten vinna. Man lär sig själv att det är helt okej att ge upp och man tränar in ett beteende som kan bli väldigt svårt att bli av med. Enda sättet är kort och gott att tvinga sig själv att skriva ändå, även om det blir dåligt. Ibland måste man släppa på kraven och bara skriva en massa skräp för att ”komma över tröskeln” och få skrivkrampen att lossa. Tvinga ner ord för ord tills du får en mening. Fortsätt tills du har flera meningar, få meningarna till en paragraf och fortsätt på nästa. Sedan kan man gå tillbaka och fundera på om man ens vill ha texten kvar, om den behövs eller om den blev bra nog. Det är helt okej att ta bort och ändra det som inte blev bra. Huvudsaken är att man skriver och tränar sig själv att inte ge upp. När man strider mot skrivkramp är det viktigt att komma ihåg att det är att övervinna krampen som är viktigt och inte kvalitén på det man skriver. Bara skrivkrampen är besegrad kan man återgå till att göra berättelsen så bra som möjligt. Tränar man sig själv att besegra blockaden så kommer det att gå bättre och bättre och skrivkrampen blir förhoppningsvis bara en känning och inte ett problem i framtiden.
