Tainted (A Justin Bieber FanFiction)

32 - Im a living bomb

Allting skiter sig. Allting bara går neråt. Ingenting blir som jag vill. Ingenting har någonsin blivit som jag velat... Varför skulle något gå i min vilja nu? Jag kollade ner i mina knän. Jag vill inte möta någons ögon, inte se vad dom känner, inte känna vad dom känner, inte vilja förlåta dom. Justins hand lades på mitt lår, strök med sin handflata och klämde åt som någon slags medkänsla för vad han utsatt mig för. Pfft, bullshit. Jag drog benet till mig och kollade åt ett annat håll. Hade han på något sätt haft empati för mig eller ens ångrat det... Varför i helvete gjorde han det från första början? Jag fattar, han ville hålla det hemligt, jag var off och han ville inget säga för sitt egna bästa. Självisk för varje slant... Allting skulle gå som han ville ha det, inte kunde han berätta för sin partner om sina planer. Jag skakade besviket på huvudet. Han märkte att jag inte var på humör, alls, och lät mig vara. Precis som alla andra. Precis som min vilja faktiskt löd... För en gång skull.

Vi åkte i den svarta vanen som stått parkerad utanför flygplatsen där planet landat. För att lätta på stämningen och ens kunna ta oss igenom vad vi skulle utföra, lät jag mig själv vara mottaglig till att prata med dom. Jag ville min systers bästa och i detta fall var jag precis som alla andra tvungen att sammarbeta för att få hem henne vid liv.

''Peter får inget veta, ingen i det huset får veta att det var jag... Med andra ord ni också.'' Förklarade Justin som satt med alla i vanens bakre utrymme förutom Carter som fokuserat följde vägen till vart Celest nu än befann sig.

''Vi fattade nästan det.'' Sa jag spydigt, som fortfarande inte hade släppt vad han gjort mot mig. Han gav mig en irriterad blick, men kunde inget annat än att släppa det och gå vidare. Hur mycket du än hatar honom för allting han gjort... Släppt det för guds skull, Celest liv kanske hänger på vad du gör? Mammas röst talade vist i mitt huvud, vilket fick mig att tänka till och mer eller mindre ändra mitt beteende. För stunden.

''Klockan är 1AM vilket innebär att alla sover, även fostermamman och fosterpappan som annars enligt detta schemat brukar gå upp för att jobba sina nattpass på Central sjukhuset. Abigail, Justin... Celest befinner sig i det första rummet till vänster. Resten ska se till att kamerorna i hall 1, 3 och 5 är bortom räckhåll för att kunna se A och J som kommer ta sig till målet och ta med henne till vanen.'' Förklarade Jackson utförligt.

''Och detta sker under tystnad. Någonting oklart som behövs tas igen?'' Med sina allvarligt vassa ögon gled han med blicken över varenda en av oss. Ingen sa något.

''Bra. Brandon du tar hand om kamera 1, JC kamera 3, Ashton kamera 5 och Jenice du får vaka över föräldrarna och barnen.'' Jackson öppnade gliddörrarna och alla steg ut, bortsätt från Jackson och Carter som skulle ha koll här ute och vara beredd på att köra när vi väl kom tillbaka. Precis som planen löd så gick Brandon till kamera 1, JC till nummer 3, Ash till nummer 5 och Jenice fick vaka över alla som sov i den långa korridoren. Jag och Justin tog oss upp för trappan medans killarna höll för kameralinserna. Vi smet tyst upp och puttade försiktigt den första dörren till vänster öppen. Jag såg Celest ligga i sin enkel säng med ögonen stängda. Jag kände hur lättnaden sköljde över mig bara genom att få se hennes vackra ansikte. Men för att få detta uppdraget att genomföras korrekt lät jag min lycka att hållas inombords och smög fram till henne innan jag väckte henne med en knuff på axeln. Hennes ögon slogs vakna och dom blev alldeles stora när hon såg vem som stod framför henne. Jag tryckte min hand mot hennes mun när hon av lycka tänkte öppna den och drog med henne ut från sovrummet i samma tystnad som jag tagit mig in. Jen gav oss ett klartecken att vi kunde gå och väntade en stund innan hon själv följde efter. Vi fortsatte förbi korridor 1, 3 och 5 som fortfarande hade kamerorna täckta innan hela gänget smet ut genom dörren vi riggat upp med hjälp av speciella prylar. När vi väl hoppat in i vanen kunde jag inte låta bli. Jag drog hennes taniga kropp in i min famn och kramade henne hårt och länge utan att ens yttra ett ord. Carter körde snabbt därifrån. Tårar sipprade sig ned för hennes bleka kinder och snyftningar hördes från hennes mun komma.

''Bethany... Jag t-tro-dde aldrig att jag skulle f-å se dig ig-en.'' Sa hon gråtandes. Jag höll inne tårarna som kämpade med att släppa tagit om ögonen. Jag såg suddigt ner på hennes huvud som krampaktigt pressades mot min bröstkorg.

''Men här är jag.'' Viskade jag mot toppen av hennes huvud.

''Och du är trygg nu, okej?'' Jag lovade som vanligt för mycket. Hur tryggt var det egentligen att vara med mig? Jag var en levande bomb. Hur mycket jag än ville skydda personen jag älskade så gick det inte. Vart hon än befann sig så skulle hon aldrig vara trygg.

Världen är en hemsk plats, och det säger jag av egen erfarenhet.

___________________

Celest babyyy är äntligen tillbaka hos personen hon hör hemma hos!

Hmm... Man undrar nu bara vad som kommer hända här näst? Vad kommer Peter säga om detta och varför valde Justin att bedra honom? ;) DAM DAM DAAAAM

Kommentera & rösta bästa ni!