Summer love ☼ f.s

1.1

Kapitel elva

I have completely fallen for you. Everything you do, everything you say, everything you are. You're my first thought in the morning, you're my last thought before I fall asleep, and you're almost every thought in between.

Att säga att jag var uppspelt var en underdrift- Jag kastade flera blickar mot spegeln och rätade konstant till mitt uppsatta hår. Kollade igenom väskan flera gånger innan jag var helt säker på att allt var nerpackat och att jag var redo för att åka. Redo för att spendera helgen tillsammans med Felix.

"Ha det inte alltför roligt utan oss." Log Hanna och omfamnade både mig och Vanessa i en benkrossande kram. Jag skrattade lågt ner i hennes nacke. "Jag kan inte lova något." Jag gav henne en menande blick, blinkade med ögat och skakade av mig hennes armar. Ida putade ut med underläppen och sträckte ut armarna för mig att stiga in i hennes välkomnande famn. Efter att jag kramat Josephine också slängde jag upp min ryggsäck över axeln och rätade till min t-shirt. "När går bussen, Ness?" Hon snurrade runt och mötte min blick. "Om .. exakt tio minuter!" Jag nickade

-

"Shit, ska jag av här?" Väste jag nervöst till Vanessa och spärrade upp ögonen. Bussen hade rullat in på nästsista hållplatsen innan den skulle vända tillbaka och ett bekant namn prydde busskurens - utanför fönstret - inre. Hon skrattade och nickade. "Yup, lycka till!" Hon omfamnade mig i en varm kram och borrade ner näsan i mitt nytvättade hår. "Hejdå!" Hon gav mig en lätt knuff mot bussens redan öppna dörrar. Jag vinkade leendes mot henne, kastade ett dovt hejdå över axeln och hoppade smidigt ur bussen och ner på gatan. Förvirrat lät jag blicken svepa över min omgivning - men den stannade tvärt när den landade över ett bekant ansikte.

Han kom gåendes mot mig med händerna nerkörda i fickorna och ett blygt leende över läpparna. Jag trummade fötterna mot asfaltens hårda yta och drog in ett djupt andetag. Det kändes så annorlunda att se honom någon annanstans än på den där trappan, med månen högt på himmeln och inte någon annan än vi där. Nu stod han här, några få meter framför mig på en främmande mark. Men trots det fladdrade kolibrin inom mig, vilt flaxandes och kittlandes mot mitt inre. Precis som den alltid gjorde när han fanns i närheten.

När meter för meter tynades bort mellan oss visste jag inte hur jag riktigt skulle bete mig. Skulle vi kramas? Bara säga hej? Eller kanske till och med pussas? Men precis som vanligt var Felix framåt och några steg före mig i tänkandet. Han virade armarna kring min midja och lyfte lätt upp min kropp i sin famn. "Hey" Viskade han och lutade sin panna mot min. Jag log. "Hej" Varsamt satte han ner båda mina fötter på marken igen, men behöll greppet kring min lilla kropp. Nu var det min tur att agera, och jag lutade mig fram och snuddade ett fåtal gånger vid hans varma, fuktiga läppar. "Ska vi gå, mah lady?" Omsorgsfullt krängde han av mig min proppfyllda ryggsäck och kastade upp den på sin egen. "Yes sir."

"Så, vart bor du nu då?" Hand i hand släntrade vi över vägen, bort mot villaområdena och in på en grusväg mellan träden. Det tog inte långt tid innan Felix lyfte handen och pekade mot ett stort, vitt hus en bit bort. "Där bor jag" Han sneglade leendes ner mot mig och strök mig varsamt över handryggen. Jag besvarade blygt hans leende och greppade tag kring hans biceps med min lediga hand. Jag hade fortfarande inte riktigt vant mig vid att gå hand i hand med Felix, utanför lägret och utan mörkret över oss. Men det kände skönt, perfekt - som att det var menat för att vara såhär. Jag visste inte om det här var kärlek eller vad det var som existerade mellan oss, men jag visste trots det att Felix fick hela mig att sprudla av ren lycka och fick den vilda kolibrin att flaxa inom mig. Och just i den här stunden räckte det.

Väl framme vid huset släppte Felix greppet kring min hand, joggade upp för verandan med mig häck i häl och fiskade upp en nyckelknipa ur bakfickan. "Jag hoppas att du tål hundar och .. gillar dom?" Han kliade sig osäkert i nacken och knuffade lätt upp den nu upplåsta ytterdörren. Jag log och nickade, trots att han gick med ryggen vänd mot mig. Precis som utsidan av huset var insidan vitt och stil rent, varken modernt eller gammalt. Från vad jag kunde se var nästintill allt i ljusa färger, till mesta dels gråa nyanser. Ljust och stort till yta.