Summer love ☼ f.s

1.2

kapitel tolv

Sometimes it's hard to pick right from wrong. The best thing we can do is go with our heart and hope it all goes well.

Veckan utan Felix gick förbi sakta, och jag saknade våra kvällar vid trappan. Smsen mellan oss blev färre och färre, och tillslut tog de slut totalt. Men jag visste att jag var tvungen att förstå, han hade ett liv bortom lägret, ett liv som en kändis - ett liv som felix sandman. Han hade fans att ta hand om, låtar att skriva och danser att dansa. Han hade inte tid att prata med mig varje sekund, även om jag gärna skulle velat det - för han hade ett liv, ett liv utan mig i det. Han uppdaterade dagligen på twitter, och det gav mig en liten glimt av vad han och killarna höll på med under dagarna. Och en intervju hos Aftonbladet lades även upp på youtube runt fyratiden på torsdagen. Och jag tillsammans med Vanessa kolla på den och jag drog in så mycket glädje jag kunde av att kolla på honom. Men det räckte inte att se honom över en skärm, jag behövde honom här - hos mig. Men å andra sidan visste jag att jag behövde lära mig hur det var, och hur jag skulle agera när det verkligen var dags att säga hejdå. Jag försökte ringa honom, men nästintill varje gång kom jag direkt till röstsamtalet och en besvikelse spred sig inom mig. Timmar senare fick jag alltid ursäktande, korta sms som förklarade att han var upptagen och inte hade tid att prata. Han sa dock att han saknade mig, men när han inte svarade på mitt senaste sms sjönk hoppet om det. Han kanske bara sa så för att få mig att må bättre. Och det gjorde mig bara ännu ledsnare.

Veckan var inte bara allmänt tung för att Felix åkt, utan blev ännu mer deppig när fredagen anlände. Då det var dags för Vanessa att åka tillbaka till Paris och spendera resten av sommaren med sin föräldrar. Vi båda grät, höll om varandra - men tvingades tillslut släppa omfamningen när bussen rullade in framför busskuren på vägen. Och även hon var tvungen att lämna lägret, lämna mig. När bussen försvann ur synfält började tårarna strömma igen, och alla känslor jag känt under de senaste veckorna trillade över mina axlar. Så resten av fredagen spenderade jag i min säng, och skippade alla lektionerna under dagen. Jag sa att jag var sjuk, vilket jag nästintill var.

Hanna släpade mig tillslut ur sängen på lördag morgonen och tvingade mig följa med henne till femkampen som hölls under dagen. Det fick mig på bättre humör, inte helt - men det hjälpte iallafall för att ta bort alla tankar om Felix och Vanessa. Vilket räckte just då.

Vi spelade fotboll - tjejerna mot killarna - och till killarnas förvåning vann tjejerna. Från vad jag visste spelade både Ida och Hanna fotboll, och jag hade spelat det under det mesta av min uppväxt. Vi paddlade kanot, utförde hinderbanor, spottade råttor och körde dragkamp. I slutändan vann killarnas lag med ett poäng, vilket jag tillskillnad från resten av tjejerna var okej med. Killarna var ju trots allt bättre än oss på att köra hinderbanan, spotta råtta och dragkamp.

-

Och tillslut kom även söndagen. Och det betydde att killarna och Felix skulle vara tillbaka vilken sekund som helst. Och jag visste inte om jag var glad eller ledsen över det. Något jag insett när Felix varit borta var hur fort allt gått fram mellan oss, vi hade lärt känna varandra mer än jag lärt känna personer jag känt hela mitt liv, vi hade sagt de tre orden som totalt förändrat vår relation - vi hade dock inte sett varann sen dess - och vi hade kyssts fler gånger än vad jag gjort i hela mitt liv. Det kändes som allt nästintill gick för fort. Det var som att vi swischade ner för en skidbacke, och om vi inte saktade ner snart skulle vi trilla och slå oss, hårt.

Kanske behövde jag och Felix ta lite avstånd från varandra ett tag, kanske till och med resten av lägret. Innan någon av oss blir alltför sårade, eller blir för ledsen när det är dags för att åka hem igen. Det var inte meningen att någon av oss skulle falla så här hårt, eller såhär fort. Och kanske behövde vi sätta stopp för det innan det gick för långt, innan någon av oss föll ner i ett såkallat heartbreak.