What is wrong with me?

Kapitel 25

Mias perspektiv

Jag tittade på Daff. Jag ville verkligen inte att han skulle prata om det. Jag hade själv försökt att glömma bort det, och nu hade jag äntligen kommit på andra tankar. Jag hade haft sådana här "prat" förut. Det var med Sam och Anna, precis efter att jag försökt ta livet av mig - precis som nu. Daff tittade tillbaka på mig och hans ansiktsuttryck förändrades inte. Han tittade allvarligt på mig och jag visste inte riktigt vart jag skulle titta längre.

- Så du vet så ringde jag killarna också, så de kommer över. De ville också veta vad som hänt , sa han och jag trodde att jag skulle börja gråta direkt

- Killarna?! Vad fan har de med saken att göra?! Varför i helvete ska de vara här för?! skrek jag och han la en lugnande hand på min axel

- Lugna ner dig, de kommer vara här och vi alla vill veta allt, allt! sa han och tittade menande på mig

- Okej, svarade jag bara och lutade mig tillbaka i soffan

Några minuter efter ringde det på dörren och Daff gick och öppnade. Jag tittade inte ens mot de när de kom in genom dörren. Felix och Daff satte sig på varsin sida om mig i soffan och Omar, Oscar delade på en fåtölj och Ogge tog en egen. Alla blickar var vända mot mig men jag vägrade möta någon av de. Efter en stund så bröt Daff tystnaden.

- Mia, du måste prata någon gång, sa han

- Varför tvingar ni mig? frågade jag tomt

- Vi tvingar dig inte, men vi vill veta hur du mår! svarade Oscar

- Men om jag mår bra då? frågade jag

- Men det gör du inte, svarade Felix

- Så ni tror att jag bara kommer berätta allt som hänt för er helt plötsligt?! Ni vet ju typ ingenting om mig! Jag vet knappt något om er! utbrast jag

- Tror du att det blir lättare om vi frågar dig saker och du besvarar dem istället för att du berättar fritt? frågade Omar och jag ryckte på axlarna. Det kan ju vara en bra idé

- Kanske det skulle funka, sa jag och killarna nickade

Jag fortsatte att titta rakt framför mig. Det var ingen som satt där så det kändes inte precis obekvämt att sitta och stirra rakt fram. Killarna tittade på mig men alla var tysta. Ingen visste vad de skulle säga. Efter en stund tyckte nog alla att det var pinsamt nog så jag öppnade munnen och bröt tystnaden.

- Vill ni veta något, fråga på bara, sa jag

- Varför? frågade Ogge gud vad jag hatar den frågan

- Därför, svarade jag drygt

- Mia, svara på frågan, uppmanade Daff

- Vill ni veta hur det känns att få den frågan? Okej, Daff! Varför har du blont hår? Varför är du kille? För det har nästan exakt samma betydelse! sa jag argt

- Okej ehm, hur mår du? frågade Ogge istället

- Perfekt livet är underbart! Är vi klara nu? sa jag sarkastiskt

- Mia, snälla? Försök! sa Felix och tog tag i min hand och kramade den lugnande. Han gjorde mig faktiskt lugn

- Okej, nej jag mår inte bra. Jag mår uselt. Mitt liv är rent ut sagt ett helvete! Och det finns ingen som vet hur mitt liv känns, svarade jag och killarna nickade kort.