Summer love ☼ f.s

1.5

kapitel femton

I don't care if you're sick. I'll kiss you because you're worth catching a cold over.

12.09, jag;

Vart är du? har inte sett dig under någon lektion?

12.09, Felix;

Jag är sjuk ):

Saknar dig.

Jag lyfte blicken från häftet Markus gett oss och reste mig från sätet. Markus stod en bit bort, med händerna på höfterna och tålmodigt försökte hjälpa en kille få in några av hans repliker. Jag harklade mig, försökte se så sjuk ut som möjligt och stegade fram till honom. "Uh Markus.." började jag och kisade sömnigt med ögonen. "Jag mår inge bra .. kan jag gå?" Han studerade mig skeptiskt en stund innan han nickade och gav mig ett lätt leende. "Du kan ta resten av dagen av Agnes, ring till receptionen om du behöver något." Jag log tacksamt och muttrade fram ett svagt tack.

"Var ska du?" Väste Hanna förvirrat i mitt öra när jag passerade henne och en annan tjej intill dubbeldörrarna. "Jag är sjuk ser du väl?" Jag bet mig i underläppen för att inte flina alltför stort och gav henne en menade blick. Det tog en stund, men sedan nickade hon leendes och la överdrivet, oroligt handen över min panna. "Nejmen gud, du är ju jätte varm!" Jag fnös lågt, slog undan hennes hand och lipade. "Vi ses senare, okej?" Hon nickade.

"Krya på dig!"

Snabbt stegade jag ut ur aulasalen, knuffade upp dubbeldörrarna och joggade ut i korridoren och förbi receptionen. Jag fattade dock inte hur Felix blivit sjuk, då det var säkert tjugo grader ute och strålade sol. Kanske hade han maginfluensan eller något.

Jag kastade en blick över axeln för att se om någon såg mig, innan jag rusade upp för trapporna till övervåningen och sökte med blicken efter nummer fyra på dörrarna. Väl framme vid dörren slog jag knogarna i en rytmisk takt mot trä ytan och tog sedan ett steg tillbaka. "Men fucking hell, har ni glömt nyckel igen?" Hördes från insidan av rummet, och ett svagt skratt smet ur mig. Han lät helt förstörd, rösten lät skör och hes. Han hade nog inte maginfluensan iallafall.

"Oh hey." mumlade han lågt fram och lutade sig mot dörrkarmen med ett utmattat leende över läpparna. "Vad gör du här?" Jag ryckte på axlarna och log medlidande mot hans trötta uttryck. "Jag tänkte leka nurse ett tag, hur mår du?" Jag duckade under hans arm och klev in i rummet. Bakom mig stängde han dörren och hostade lågt ner i armvecket. "ärligt?" sa han. "Förjävligt." Jag putade med underläppen och virade armarna kring hans midja. Hans vanligtvis perfekt stylade hår såg nästintill smutsigt ut och ögonen såg trötta ut. Det hördes inte bara på hans röst att han var snuvig, utan syntes även på hela hans yttre. "Du kommer bli sjuk" Klagade han besviket och skakade av sig mina armar. Jag ryckte nonchalant på axlarna och korsade återigen steget mellan oss. "Tror du jag bryr mig om jag blir sjuk?" Han nickade. "Det är värt det."

-

"Jag hatar att vara sjuk" Gnällde Felix bebisaktigt och virade täcket närmare kring sin kropp. Jag log försiktigt och drog fingrarna genom hans hår. "Du har sagt det ett antal gånger." Han sträckte ut sig över mitt knä och ändrade position. "So? Jag hatar det fortfarande." mumlade han besvärat och slöt ögonen. "Men det gör det en aning bättre att du är här .." Jag lutade mig ner och snuddade fjäderlätt över hans sköra läppar ett flertals gånger.

"Du kommer antagligen behöva ta hand om mig om jag blir sjuk .. menmen." Han log fagert och strök mig omsorgsfullt över kinden.

"Jag är ju världens bästa pojkvän, såklart kommer jag göra det."

Resten av eftermiddagen låg vi sovandes i Felix säng. Det kändes fruktansvärt bra. Jag älskade känslan av hans varma, fuktiga andedräkt mot min nacke och hans armar kring min kropp. Känslan av hur hans hjärta dunkade mot min rygg och fick hela mig att sprudla av ren och skär lycka. För allt kändes så rätt. Och jag ville ligga kvar så här förevigt, aldrig lämna honom eller lägret. Låta världen rulla på utanför fönstret, låta alla andra bli gamla och gråa.

Jag älskade Felix mer än något annat i hela vida världen. Han hade fått mig att sukta efter hans charm och kärlek. Han var galen, så galen och udda - men det var det som gjorde han så äckligt perfekt. Hans fula miner, hans vänlighet, hans flirtighet, hans kyssar, hans kramar, hans skratt. Jag älskade allt hos Felix, allt.

-

"Felix?" Viskade jag och studerade hans avslappnade ansiktsuttryck. "Felix?" Försökte jag igen och strök honom varsamt över kinden.

"Mmm?" mumlade han tillslut och drog långsamt upp ögonen och mötte min blick.

"Vad händer när allt är över? vad händer med oss då?" frågade jag skört och betraktade hans sömniga ögon. "Vi går vidare, vi fortsätter leva våra liv .. vi växer upp .. " Viskade han. "Det här kan inte bli något annat än en sommarkärlek .. en sommarkärlek jag aldrig kommer glömma."

En sommarkärlek och inget annat.

-

Var det ens möjligt att fortsätta leva ett vanligt liv när jag träffat Felix? Fått känslor för honom och börjat älska honom med hela mitt bultande hjärta? Tänk om han var min själsfrände, den jag var menad att spendera föralltid tillsammans med? Vad händer då?

Kommer jag bli en sån där sorglig fru? Med man och barn. Men fortfarande känslor för min allra första, riktiga kärlek. Var det så min framtid skulle se ut? Skulle jag alltid älska Felix? även när allt är över?

______

Endast en filler, hoppas ni tycker om det.