Lauras POV:
Jag börjar faktiskt tro Vanessa nu. Igår på musiktävlingen kunde jag inte låta bli att kolla på Ross. Han verkar vara arg på sig själv men nu är han mer som vanligt. Det känns nästan som om han kollade på mig hela tiden, kanske för någon slags kompensation. Det är en konstig tanke att överväga att en popstjärna som Ross kanske skulle behöva ta igen missad tid genom att bara titta på mig.
Tanken på att NÅGON skulle behöva det är helknäpp.
"LAURA JAG GLÖMDE HANDDUKEN PÅ SÄNGEN!" ropar Vanessa från duschen. "HÄMTA DEN TACK!!!!"
Jag borrar in ansiktet i den väldoftande, fluffiga kudden och suckar. Sen drar jag bort det stora täcket och famlar efter Vanessas handduk. Den ligger på hennes sänghalva.
Jag tar den och går trött mot badrummet. Vanessa och jag är ensamma eftersom mina föräldrar är på morgonpromenad.
Jag kastar en snabb blick på digitalklockan som pappa satte på sitt nattduksbord.
Klockan är 07.49.
"Har du bråttom eller?" stönar jag när jag kommer in i badrummet. Jag kastar handduken till henne.
"Delly sa att de skulle äta frukost om en kvart", berättar Vanessa.
Genast blir jag klarvaken. En kvart?
Jag lämnar snabbt badrummet och börjar rota i min resväska efter passande kläder. Efter en liten stunds sökande hittar jag en mörk t-shirt och slitna, korta jeansshorts i en väldigt svart nyans.
Jag kammar håret lite grann men låter det ändå hänga ner naturligt och fluffigt.
Vanessa kommer ut från badrummet och ler.
"Värst vad du var snabb då", säger hon. Sen blir hon allvarlig. "Har du tänkt över det här med Ross?"
"Ja faktiskt", ler jag. "Igår när vi var i lag på tävlingen märkte jag verkligen att det du sa stämde."
Vanessa andas ut och ler igen.
"Vilken tur", säger hon. "Om du bara visste hur arg han var på sig själv igår, skulle du nog få en chock."
Jag skrattar och blir varm inombords. Vissa stjärnor kanske man SKA satsa på, särskilt blonda, hasselbrun-ögda popstjärnor som är med i ett band med sina syskon.
Ross Lynch.
***
Ross POV:
Jag sitter bredvid Calum och äter äggröra till frukost.
"Idag vill jag visa dig någonting", berättar han.
"M-hm?" svarar jag. "Vad?"
"Åh, jag vet inte än", säger Calum. "Jag vill bara visa dig någonting."
Jag himlar med ögonen. Calum är ju en helknäpp kille. Just därför är vi kompisar, tror jag. Jag har aldrig tråkigt med Calum och han brukar få mig att skratta.
Plötsligt kommer Raini och smäller ner sin tallrik mitt emot Calum.
"Tjabba bros", säger hon och sätter sig ner.
"Tjena Regnet", svarar jag.
"Regnet?" upprepar Raini och skrattar. "Fyndigt!"
Vi stämmer in i hennes skratt, fast det märks att något saknas. Det saknas ett glatt skratt som egentligen borde skratta med oss...
Jag hör ett tjoande bakom mig och ser Vanessa komma. Hon sätter sig genast bredvid Riker.
"Här kan jag sitta innan mina föräldrar kommer", hör jag henne säga till Riker. "Pappa skulle aldrig tillåta mig att äta vid samma bord som dig. Han är lite... överbeskyddande och vill att hela familjen ska vara samlad hela tiden och bla bla bla...."
Vanessa fortsätter att babbla på men det är ingenting jag märker. Snart kommer Laura. Jag vet det.
Snabbt drar jag handen genom håret och hoppas att ingen lägger märke till det.
Jag stirrar mot ingången där Vanessa kom ifrån. Efter en stund anländer Damiano och Ellen, men inte Laura. Hon syns inte till.
Plötsligt hör jag Raini frusta av skratt och någon lägger sina händer över mina ögon bakifrån.
"Tja Rossy", säger en välbekant röst. Händerna tas bort och Laura kommer och ställer ner en tallrik mittemot mig.
"Hej Laura!" fnissar Raini. "Det var sjukt nära att jag avslöjade dig!"
Laura skrattar och sätter sig på stolen. Jag känner doften av henne på långt håll. Eller det beror ju på om man nu kan kalla en meter 'på långt håll'.
"Ja! Men som tur var hann inte Rossy reagera på ditt skratt", flinar Laura.
"Varför just 'Rossy'?" klagar jag. "Säg Ross!"
"Aldrig", säger Laura.
Jag märker att hon nu pratar med mig som om vi hade varit vänner i åratal, och det känns bra. Men jag vill att hon ska bli mer än bara min vän.
"Sååå... vad har vi för planer idag?" undrar Raini.
"Calum ska visa någonting", berättar jag.
"Åh! Vad?" frågar Laura nyfiket.
"Jag vet inte", säger Calum glatt.
"Okeeeej antar jag", säger Laura och himlar med ögonen.
(Tjugo minuter senare...)
"Är ni klara?" frågar Calum.
"Javisst", säger jag. "Ni då?"
Laura och Raini nickar och skjuter in sina stolar.
"Jag kommer alldeles snart", säger Laura. "Ska bara berätta för mamma och pappa att jag följer med er."
LAURAS POV:
Jag lämnar gruppen av mina friendos en snabbis och går till mina föräldrar.
"Tja!" säger jag. "Vi ska dra nu, antagligen till någon affär eller strand."
Jag vänder mig om igen men stoppas av pappa.
"Stopp där unga dam", säger han. "Tror du att du får HELT fria tyglar bara för att det är semester?"
Jag får en bitande känsla i magen om att detta inte kommer att sluta bra.
"Nej", svarar jag. "Bara lite mer fritid liksom. Hänga med kompisarna."
"Kompisar som du har känt i lite mer än en vecka", säger pappa strängt och kollar allvarligt på mig. "Du har dragit till deras hotellrum, vart ute, varit på beachen med dem... Vi ser dig knappt längre, Laur. Dessutom har de fått dig att gråta", (jag ryser av obehag; att han kan tro det om dem får mig nästan illamående) "... och så är två av dem killar. Jag vill inte att du ska vara med killar hela tiden, särskilt inte eftersom jag vet att du gillar en av dem ganska mycket. Jag vill inte att du ska skaffa en pojkvän nu som sen kommer att krossa ditt hjärta innan vi ens hinner lämna Thailand."
"Men herregud pappa!" utbrister jag. "De är jättefina personer! Och vadå? Tycker du att jag ska vara med er HELA tiden, eller? Och det där med killar: litar du inte på mig? Tror du att jag bara kan ha oseriösa förhållanden som bara håller i en vecka?"
Mamma tar tag i min hand.
"Lite hårt av Damiano", säger hon. "Men du måste förstå vad han säger. Idag stannar du på hotellet med oss."
Jag får lust att skrika av ilska.
"Vad händer med imorgon då? Och resten av dagarna?"
"Då får du gärna hänga med Raini", säger pappa. "Men inte Ross."
Jag vet inte vad jag ska göra.
