Those three little words - f.s

Del 29

Jag och Lovisa satt kvar inne på det lilla caféet ett tag utan att riktigt säga något till varandra, vi väntade bara ut det rätta tillfället att ta oss därifrån. Lite då och då slängde jag en blick över min axel för att kolla på Felix och tjejen han var med som jag kunde urskilja var Amanda - hans ex. Eftersom jag hade varit ett fan tidigare visste jag precis vem hon var och deras historia. Sedan hade Felix även snackat väldigt mycket om henne med mig för mitt eget bästa, enligt honom. Han tyckte att det var viktigt för oss att vi var ärliga med varandra men det visste jag inte riktigt om jag kunde lita på längre. Om vi skulle vara öppna, raka och ärliga med varandra så kunde han ha sagt rakt ut till mig som det var - att han skulle träffa Amanda och inte ljuga mig rätt upp i ansiktet.

"Kom vi går", sa Lovisa efter en stund. "Dra upp luvan på din jacka så ser han nog inte att det är vi när vi passerar förbi hans bord."

"Mm", mumlade jag som svar och packade ihop mina grejer och lade ner dem i min axelbandsväska som var fylld med skolprylar. Egentligen skulle jag behöva plugga inför mitt prov i kemi men det kändes inte riktigt som att jag hade någon ork till att göra det efter det här sveket från Felix. Han visade klart och tydligt för mig att han inte kunde lita på mig för om han hade kunnat det så hade han inte gjort som han gjorde.

Jag och Lovisa reste båda på oss och tog en riktig omväg förbi Felix och Amandas bord för att de inte skulle upptäcka oss. Man kunde se på Lovisas blick att hon var riktigt besviken på Felix beteende men hon kunde inte göra så mycket åt det mer än att kanske i efterhand ta ett snack med honom om vad han egentligen höll på med. Jag visste dock inte om jag kände att det ens var värt att ta upp det med honom eftersom det här var hans eget val. Han och jag hade inget med varandra, vi hade bara utbytt några kyssar här och där - inget mer. Sedan var jag inte kär i honom. Därför hade han all rätt att gå tillbaka till Amanda om han ville det. Det jag mest var besviken på var att han inte kunde lita på mig, för hade han berättat för mig om Amanda så hade jag bara stöttat och varit glad för hans skull.

"Alltså jävla idiot, vem tror att han är egentligen?" morrade Lovisa irriterat när vi hade kommit ut från caféet. Hon tog av sig sin luva och rynkade ihop sina ögonbryn så att hon fick ett väldigt argt ansiktsuttryck.

"Han kan inte bara gå och hålla på med dig i typ två månaders tid och sedan helt plötsligt dyka upp med sitt ex precis som ingenting hänt", fortsatte hon väldigt irriterat. "Bara för att han är en 'kändis' betyder det inte att han har rätten till att spela runt med flera tjejer samtidigt."

"Lugna ner dig Lovisa!", försökte jag samtidigt som jag kände hur en klump växte i min hals och hur ögonen började svida sådär obehagligt precis som att tårarna skulle börja rinna. Jag visste inte att jag skulle reagera såhär över att bli förrådd av honom. Det var ju inget mellan mig och honom.

"Låt han göra vad han vill, vi är ju inte direkt tillsammans och sedan har jag inte känslor för honom på det viset", fyllde jag i medan hon bara stod och stirrade blint på mig. Jag lyfte ner min luva och borstade genom håret med mina fingrar för att sedan greppa tag om hennes överarm och dra med henne bort efter gatan för att inte stå utanför caféet och trycka.

"Sluta Maja, jag vet hur mycket han betyder för dig", sa Lovisa bestämt.

"Han är en bra vän men du vet vad jag tycker om kärlek. Jag är glad att han har hittat sin kärlek men för mig är det inget jag vill ge mig in på." Suckandes gick vi bort mot drottninggatan, inte för att jag visste vad vi skulle göra där. Vi behövde bara gå någonstans som var långt från caféet och Felix.

"Kan du snälla lägga ner ditt eviga tjat om att du inte tror på kärlek? Jag vet att du tycker om Felix, det syns på dig och det syns även på dig att du är ledsen över det här", sa hon och tittade med en bestämd blick på mig. Jag suckade ännu en gång uppgivet och slog handen mot pannan.

"För sista gången, jag är inte kär i Felix", svarade jag.

"Fortsätt intala dig det men jag kan i alla fall säga till dig att det syns att du gillar honom på det sättet du tittar på honom, på det sättet du beter dig när du är i närheten av honom, när du rodnar när han säger snälla grejer till dig, när han är närvarande. Snälla Maja lyssna på mig, du är kär i killen även fast du inte vill inse det." Lovisa stannade upp oss båda och lade sina händer på mina axlar och tittade mig rätt i ögonen.

"Maja på riktigt nu, jag tror att du föser undan dina känslor och ersätter dem med en pessimistisk syn på kärlek. Du tycker om Felix även fast du inte vill inse det, för du är rädd, du är rädd för vad som skulle hända om du blir kär", sa hon ärligt till mig men jag skakade bara på huvudet.

"Jag vet inte Lovisa, jag vet inte. Kan du snälla bara sluta tjata om det här om att jag tycker om honom för jag vet inte. Jag är så extremt sårad just nu att jag inte vill tänka på något som har med honom att göra. Han visade nu för mig att jag inte var mer värd än såhär och att han inte kan lita på mig", snyftade jag till och drog med fingertopparna i förebyggande syfte för om tårarna eventuellt skulle komma.

"Men lita på vad jag säger, hade du inte brytt dig om honom eller dina känslor för honom hade du aldrig reagerat på det här viset. Du kanske inte vill inse det nu men ha det i åtanke", sa Lovisa för att sedan krama om mig.