What is wrong with me?

Kapitel 27

Daffs perspektiv

Jag tittade på Mia. Hon verkade inte så ledsen, eller liksom inte så att hon grät just nu eller så. Hon verkade allvarlig och mer trött just nu. Alla var lite tagna av berättelsen. Jag som ändå är hennes vårdnadshavare måste se till så att något inte händer henne. Men just nu tror jag att jag helt har tappat kontrollen. Jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska göra. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig med den här informationen. Borde jag ta kontakt med en psykolog eller någon kurator eller ska jag överlåta det till någon hon litar på? Som killarna, de verkar ha lite mer kontroll än vad jag har. Istället för att ta itu med alla frågorna reste jag mig upp och gick in på mitt rum. Jag stängde dörren hårt så att hela huset skakade till lite. Jag kastade mig på sängen och blundade. Mia mådde inte bra, varför hjälpte jag henne inte bara? Jag stängde ju bara in mig på mitt rum utan att säga något. Jag gjorde ingenting för henne. Jag bara stängde henne ute. Jag är en hemsk förälder!

Oscars perspektiv

Daff reste sig upp och lämnade rummet. Alla följde honom med blicken och tillslut försvann han. Han smällde igen dörren så hårt att huset skakade lite grann. Mia tittade mot dörren och sedan började hon gråta. Hon gömde ansiktet i händerna och hela hennes kropp skakade. Alla gick fram och kramade om henne. Hon viskade för sig själv, tyst men tillräckligt högt för att att vi skulle höra det.

- Det är mitt fel, jag borde inte berättat! viskade hon

- Det är inte ditt fel! sa jag

- Jag går och pratar med Daff, sa Omar och han gick mot hans rum

Jag tog tag om Mia och drog henne intill oss mer. Felix och Ogge gick ut i köket och hämtade något att dricka åt henne. Jag satt där själv med Mia i famnen. Hon grät hysteriskt och skakade. Jag strök henne över ryggen och upp i hennes hår.

- Allt kommer bli bra, du kommer inte känna så här för alltid, viskade jag

- Schhhh, viskade jag

- Lugn, allt kommer bli bra! fortsatte jag och hon grät lite tystare

- Jag ville inte att detta kommer hända! Det var därför jag inte ville berätta! sa hon med skakig röst

Omars perspektiv

Jag knackade på Daffs dörr. Han svarade inte och så jag gick in i rummet. daff låg på sängen och tittade upp i taket. Han såg nästan död ut. Han rörde sig inte. Jag gick fram till sängen och satte mig på kanten. Jag petade på honom lite och han mumlade något.

- Gå härifrån, mumlade han

- Daff, du har gjort så att Mia tror att det är hennes fel till allt. Hon sitter och gråter där ute och vill bara ställa allt till rätta! Du kan inte bara gå därifrån och tro allt kommer bli bra! Hon tror att allt kommer bli som innan. Med hennes kompisar, med hennes föräldrar och med livet. Du måste prata med henne! Inte bara gå därifrån! sa jag och han nickade

- Hur blev det såhär? frågade han

- Jag vet inte, men du är den vuxna! Du behövs! svarade jag och gick ut ur rummet

Jag tänkte att det kunde hjälpa om jag gick ut ur rummet och smällde igen dörren. När jag kom ut tittade jag mig omkring. På soffan satt Oscar och Mia och kramades - eller Mia grät och Oscar höll om henne, i köket pratade Ogge och Felix och såg gravallvarliga ut. Och utanför Daffs rum, under trappan, stod jag och fattade inte hur allt hade gått till och hänt. Ingenting var som vanligt och ingenting kunde heller stoppa det.