Summer love ☼ f.s

1.8

kapitel arton

It is easier for a father to have children, than for children to have a real father.

-

Från: Agnesolsen@gmail.com

Till: Mattiasolsenatelje@yahoo.com

Skickat: Onsdag, 29 juli, 2015 23:14

Ämne: Inget ämne

Kära "pappa"

jag har inte mycket jag vill säga dig. Men jag har två frågor; hur kunde du bara lämna oss .. och varför? jag har alltid undrat det. Hur kunde du ens lämna din egen familj?

Din "dotter" , Agnes.

- 

Felix hjälpte mig skriva det mejlet, så kort och simpelt som möjligt. Det kändes bättre än att lägga tid och tanke på att skriva ett romanliknande mejl om jag aldrig skulle få ett svar.

Men jag fick ett svar. tre timmar senare.

-

Från: Mattiasolsenatelje@yahoo.com

Till: Agnesolsen@gmail.com

Skickat: Torsdag, 30 juli, 2015 02:54

Ämne: Inget ämne

Hej Agnes.

Först vill jag bara säga att det här inte är speciellt enkelt för mig, men det förstår jag att det inte är för dig heller. Jag hade tänkt att svara imorgon bitti istället, men insåg att du förtjänade få ett svar så fort som möjligt. Jag är fortfarande väldigt förvånad att du kontaktat mig, eftersom din mamma berättat att du spenderar sommaren på ett läger. Innan du fortsätter läsa vill jag bara säga att ditt mejl fick mig verkligen att tänka, och jag hoppas att du förstår vad jag menar och förstår någorlunda varför jag gjorde som jag gjorde.

Vi känner inte varandra, du och jag. Du är femton år. Men tänker jag på dig, hur du ser ut, så ser jag en liten flicka på två år med tindrande ögon och bubblande skratt. Din mamma har visat några få bilder på dig och dina syskon nu, och ingen av er ser ut som jag föreställt mig. Ni ser mer vuxna ut, som om allt gått så fruktansvärt fort. Du är den enda av syskonen som är en aning lik mig, både Moa och Adam är lika mamma till utseendet. Har hennes gröna ögon, och raka mörka hår. Medan du har mina mörka ögon, och mörka lockar. Kanske är det där du brås på mig.

Jag vet inte hur mycket någon av er minns, men jag kan ju tänka mig att du inte kommer ihåg någonting alls då du var så liten när jag lämnade er. Att tänka på det nu känns det fruktansvärt hur mycket jag missat i era liv.

Jag tänker försöka förklara för dig hur det var. Så du får en liten glimt av mitt perspektiv också.

När jag träffade din mamma var jag arton år och gick fortfarande mitt sista år på gymnasiet. Jag var inte alls redo att sakta ner, varken redo för att gifta mig eller få barn under de kommande åren. Vilket var något din mamma verkligen längtade efter under den perioden. Jag älskade din mamma väldigtväldigt mycket, men när jag föreställde mig framtiden så såg jag inte vår framtid tillsammans, utan min egen. Jag hade aldrig varit en person som slog ihop med någon och stannade i flera år. Jag gillade att vara själv. Det låter säkert jätte förfärligt i dina öron, men jag hade aldrig tänk gifta mig eller skaffa barn. Det var bara så jag ville ha det.

När jag och din mamma varit tillsammans i några månader, cirka sju månader så fick jag nyheten att vi väntade barn. Det kändes som att det gick alldeles för fort, under den tiden visste jag inte ens om jag ville spendera min framtid med din mamma eller inte. Vi var ju trots allt bara nitton år, jag hade ju inte ens gått ut skolan! Men din mamma sprudlade av glädje, och jag kunde inte berätta för henne att jag inte var redo att bli en pappa, eller för att sakta ner. Jag velade, och tillslut var det försent att lämna förhållandet för att Moa och Adam kom till världen. Att det var två stycken gjorde det bara ännu värre! Jag skulle vara en nittonårig pappa med tvillingar, vilket lät helt absurt i mina öron! Jag hade knappt fått in tanken att få ett barn, jag var inte redo någonstans för att ta hand om två stycken.