Summer love ☼ f.s

2.0

kapitel tjugo

Some people are meant to fall in love with each other, but not meant to be together forever.

Dagarna spenderades till mestadels med övning till avslutningsshowen. Alla ville att det skulle bli så perfekt som möjligt, och övade dagligen på låttexter och koreografier. Ju närmare vi kom den sista dagen föll mer och mer på plats. Steg som varit svåra att få in satte sig helt plötsligt och flöt på helt naturligt. Komplicerade låttexter blev betydligt lättare.

Men såklart, allt var inte bra. Många hade hemlängtan trots att det endast var lite mer än en vecka kvar innan det var dags att åka hem igen.

Jag längtade faktiskt också hem en helt del. Speciellt hem till familjen ,och våra två katter. Det började kännas tungt att spendera varje dag här mitt ute i ingenstans med nära och kära alltför långt borta. Även om Felix försökte få mig att glömma saknaden eller tankarna så försvann det inte helt. Men jag antog att en vecka till klarade jag väl, bara åtta dagar.

-

Under dagarna hade också pratat mer och mer med Elias. Längre konversationer över sms och flummiga telefonsamtal. Även om det kändes ganska awkward att han fortfarande hade någon sorts känslor för mig var det kul att få vara en del av hans sommar ännu en gång. Smsen blev längre och längre, mer känslofyllda och personliga än vanligt. Hanna klagade flera gånger om dagen på hur mycket jag pratade med honom, och bombarderade mig med frågor såsom 'vet felix om det här?' ' vad tycker han om era sms?'

Det var sant, jag hade inte berättat något för Felix om min sms med Elias, men det var ju inte så att jag var otrogen eller så. Iallafall inte enligt mig, några harmlösa sms gjorde väl inget? eller? Jag visade ju Elias rätt tydligt att jag hade pojkvän, och undvek både att skicka för intima emojis eller sa saker som kunde förvridas.

Jag pratade dock inte bara med Elias, utan mejlade några gånger i veckan till pappa också. Och även han kändes det skönt att få prata med ett tag även om det tog flera timmar innan svaren trillade in. Varken mamma eller Moa visste att jag tagit kontakt med honom, och skulle säkert bli stort förvånade när de fick höra det.

-

Just nu låg jag i Felix säng och studerade hans bara rygg som var vänd mot mig. Han spelade intensivt på sin mobil och försökte slå rekordet jag tidigare fått. Vilket han säkerligen skulle slå när som helst nu. Killarna hade spenderat majoriteten av kvällen tillsammans med oss, innan de bestämt sig för att lämna oss ifred ett tag och gå ut för att göra något.

"Hah! Jag slog det!" Skrattade han triumferande och fistpumpade i luften. Jag skrattade stramt, slog honom över armen och ryckte åt mig min telefon. Men lika fort som jag dragit åt mig telefon föll den ur min hand och ner på madrassen bredvid mitt huvud. Felix hängde sig över mig, greppade tag kring mina handleder och tryckte ner de mot madrassen över mitt huvud. På något sätt lyckades han vira sina stora hand om båda mina handleder medan den andra dansade upp och ner över min blottade mage. Jag kved av skratt och sprattlade under hans grepp.

"N-nej lägg a-av!" skrattade jag och slog upp benen runt hans rygg.

"Säg att jag är bäst, you know It's true." Han flinade uppmanande och flackade med blicken fram och tillbaka från mina läppar till min blick. Mellan våra ansikten vilade inte mer än några centimeter, och hans varma andedräkt virvlade konstant mot mig i svaga pustar.

"Du är bäst." Jag putade besviket med underläppen och korsade armarna över bröstet när han väl släppt mig. Han drog min lilla gestalt tät intill sin sida och lutade sin haka ovanpå min hjässa. "Jag vet, jag vet." Jag skakade av mig hans grepp i ett försök att se sur ut och gav honom en mörk blick. Men det fick honom bara att skratta och misstroget skaka på huvudet.

Efter en stund hade jag återigen slagit hans rekord och nu var det en full tävling igång mellan oss båda. Felix svor lågt när han förlorade och kastade frustrerat bak huvudet och drog fingrarna genom håret. Jag satt bara bakom och skrattade lågt åt hans besvärade rörelser och försök. Men än en gång tog det inte långt tid innan han slagit mitt rekord med hästlängder och stolt flinade. "Slå det om du kan!" Log han och rörde symmetriskt på båda ögonbrynen. "Din tu-..." Hans röst dog ut och den förvirrade blicken stirrade stint ner i den nu upplysta skärmen. Jag kunde se tydligt hur hans ögonbryn drogs tät intill varandra och hur käkbenen blev ännu mer synliga än vanligt. Jag rynkade ovisst på näsan och räckte fram handen för att se vad som plötsligt fått honom att bli så tyst. Men han ryckte undan telefonen och gav mig en stram blick.

"Vad är det här?! Vem i helvete är Elias?!" Han viftade mobilen framför min näsa och knep hårt ihop tandraderna. På skärmen hade ett sms trillat in, från ingen annan en Elias.

19.08, Elias;

Hey baby;))) saknar dig ännu mer idaaaag ju hahhha

"V-vem är han?" mumlade han besviket och gav mig en känslokall blick. "D-din pojkvän hemifrån?" Jag sträckte mig efter hans hand och bet mig hårt i underläppen. Men innan jag han greppa tag om hans hand ryckte han hastigt åt sig den och gav mig ännu en sårad blick.

"Nej! Gud Felix nej!" Flämtade jag förtvivlat och ruskade frenetiskt på huvudet. "H-han är ingen speciell, bara en kompis!" Det syntes på långa vägar att han inte trodde på vad jag sa. Han reste sig från sängen och kastade irriterat ut händerna i luften. "Men vad i helvete vad det där då?! baby?!" Jag gled av sängen och hasade mig från mot honom med utsträckta händer. Men han backade undan ännu mer och slet frustrerat i sitt hår.

"Ä-är det han du ska gå till när sommaren är slut? ä-är det honom du vill ha?" Blanka, förargade ögon studerade mig. "Jag trodde du var speciell .."

"Jag trodde du var speciell Agnes!" Röt han irriterat och snyftade svagt. Jag snörvlade förtvivlat och skakade febrilt på huvudet. Jag kunde inte hålla det inne längre. Tårarna strilade ner längst mina kinder och min syn blev alltmer suddig för varje tår som trillade ur mina ögon. Jag flämtade efter andan och slet panikslaget i mitt uppsatta hår.

"J-jag vill inte ha honom! Jag vill h-ha dig." Viskade jag skört och gnuggade bort tårarna med ärmen på hans superman hoodie jag fått låna. Jag svalde ännu ett gråt och samlade mig för att prata igen. "Jag lovar dig Felix, j-jag tycker inte om honom .. d-du kan få läsa det själv .. jag ä-älskar dig!" På darrande händer fumlade jag upp mobilen ur lakanet och klickade upp konversationen. Jag scrollade upp till gårdagens konversation och sträckte sedan fram mobilen till honom igen. Smset som nu var vinklat mot honom löd.

22.43, jag;

Jag har pojkvän Elias, och jag älskar honom mer än något annat! jag är ledsen, men du kan ge upp hoppet.

Felix lyfte sin tårfyllda blick från mobilen och snyftade lågt. "F-förlåt." Haspade han sorgset ur sig. "Ja-jag blev bara så .. så avundsjuk p-på tanken att han kommer få s-se dig efter sommaren .. och d-det kommer inte jag."

"Och just därför ska vi njuta så mycket vi kan tills det tar slut, förlåt f-felix." Jag virade armen om hans midja och lutade huvudet mot hans bröstkorg. "V-vem är han? Jag vill veta."

-

Felix var inte jätte lycklig att jag pratat med Elias så länge utan att ha berättat det. Och att han praktiskt taget var min ex pojkvän gjorde saken bara ännu värre. Men han sa att han trodde på vad jag berättade, och bad om ursäkt för hur han reagerat över smset. Och jag bad om ursäkt för att jag från första början fortsatt prata med Elias.

"Tror du att vi bara är sånna som är menade att vara med varandra? men inte föralltid?"

"Jag vet inte, kanske det."

___________

De kommande kapitlen kommer antagligen bli runt den här längden eftersom berättelsen närmar sig sitt slut, och för att jag knappt har tid att skriva just nu pågrund av allt i skolan! Hoppas ni tycker om det.

Det kommer ta slut vid kapitel tjugofyra eller tjugofem, och det är inte långt tid. puss