I främmande stad

Kapitel 1

Lovisa krängde upp resväskan på hatthyllan och sjönk ner på sätet. Trots att det var ganska kyligt ute klibbade håret mot pannan och hon hade blöta ringar under armarna.

Försiktigt tog hon av sig kappan, vek omsorgsfullt ihop den och placerade den bredvid sig på sätet. Kappan var nog lite för tunn och klänningen för somrig, men det var viktigt för mamma att hon anlände finklädd till Stockholm.

"Jag vill att du ser ordentligt ut när du flyttar till storstan. Moster Elsa blir inte glad om du kommer dit och ser ut som en lantlolla. Du vet hur noga hon är med kläder."

Det visste Lovisa. Moster Elsa var hemskt tjusig och gick alltid klädd i det allra senaste modet, men hon hade också ett bra arbete och levde under helt andra omständigheter än vad Lovisa och hennes familj gjorde. Medan moster Elsa kunde unna sig nya kläder, franska parfymer och semestrar i skärgården tvingades de snåla och spara.

Efter att Lovisa blivit av med sitt jobb på konditoriet hade det blivit särskilt besvärligt. Moderns anspråkslösa lön räckte till det allra nödvändigaste, mat och hyra, men att lägga pengar på något så lyxigt som nya kläder var vanligtvis otänkbart. Småsyskonen ärvde varandras lappade och lagade plagg och Lovisa och modern gjorde vad de kunde för att hålla liv i sina gamla klänningar, de flesta hopplöst omoderna.

När modern en eftermiddag föreslagit att de skulle gå till Lundens tygaffär på Malmgatan hade Lovisa först trott att hon skojade, men när hon fick se sin mor plocka fram en mönstertidning från Allers förstod hon att modern faktiskt menade allvar. De botaniserade bland de vackra tygerna i närmare en timme, men valde slutligen ett blått och ett rosa tyg, och medan småsyskonen sov sydde de i det varma skenet från fotogenlampan. Trots att moderns fingrar var stelna och svullna efter många år på tvätteriet var hon skicklig och plaggen växte snabbt fram under hennes händer. Efter två veckor var de helt klara.

"Du är vacker som en dröm", sa modern och beundrade Lovisa som vred och vände på sig framför spegeln. "Men det är synd att du inte har en bättre hatt. Jag undrar om..."

Lovisa lade snabbt handen på sin mors arm.

"Nej mamma, vi har inte råd att köpa en ny. Den gamla duger bra. Jag kan dekorera den med bitarna som blev över."

Modern bet sig i underläppen.

"När du får din första lön så tycker jag verkligen att du ska köpa en ny."

"Det är inte för att köpa hattar som jag flyttar till Stockholm."

"Nej, men..."

"Inga men mamma. Jag klarar mig."

Lovisas hand sökte sig upp till hatten, till det ljusblå bandet som hon format till en rosett. Hatten var gammal och moster Elsa skulle säkert rynka på näsan vid åsynen av den, men det kunde inte hjälpas. Hon hade viktigare saker att lägga pengarna på.

Tåget frustade till och började sakta röra på sig. Utanför fönstret blev Krylbos stora stationshus mindre och mindre för att tillslut försvinna helt.

Lovisa sjönk djupare ner i sätet och slöt ögonen. För sitt inre såg hon Gretas knubbiga armar sträckas mot henne.

Det är för din skull jag reser, tänkte hon och blinkade bort ett par tårar. Snart kommer vi att vara tillsammans igen, alla tre."

Det var inte bara saknaden efter lilla Greta som fick gråten att skava i halsen, det var också oron över modern som nu skulle behöva axla allt ansvar för hemmet och småsykonen. Hur skulle hon, efter en lång dag på tvätteriet, orka med att laga mat, städa och hjälpa ungarna med läxorna när Lovisa inte längre fanns där för att avlasta henne? Lovisas enda tröst var att det var modern själv som föreslagit att hon skulle resa och att det krävts veckor av övertalning innan hon slutligen gett med sig.