Tror du jag bryr mig?

Kapitel 1

Jag har aldrig riktigt haft vänner tidigare. Eller, jag hade ju alltid Lovisa, fast inte den där stora vängruppen som bestod av både tjejer och killar. Den där ingen brydde sig om man gjorde bort sig för alla har ju ändå gjort värre saker med varandra. En grupp där killarna skulle ta hårtofsar av tjejerna och försöka sätta upp sitt korta hår i pannan. Gänget som alltid hängde med varandra ute på stan sent på kvällarna och bara cyklade runt, vissa hade till och med moppe.

Istället satt jag och Lovisa inne på kvällarna och hade romcom maraton med min mamma Camilla. Vi gjorde det tills Lovisa flyttade till Schweiz och jag fick sitta och titta på film med Camilla själv. Och nu ska jag också flytta, jag och Camilla. 

Pappa drog runt tiden jag förlorade Lovisa. Han hade aldrig varit särskilt närvarande ändå på grund av sitt arbete, men han var ändå där. Förra sommaren kom jag och Camilla hem från en shoppingrunda i stan till ett tomt hus och ett kuvert på matbordet. Läs inte det här Bella, visa det för mamma, hade det stått på kuvertet. 

Jag gav brevet till Camilla och hon brast ut i gråt. I brevet hade det legat en lapp med ursäkter om hur han skulle fortsätta finansiera oss, men att han hade blivit förälskad i sin assistent och lämnat mamma för henne. Sedan så hade det funnits signerade skilsmässopapper också, allt Camilla behövde göra var att skriva under och skicka in dem. Camilla lät mig behålla brevet och läsa det hur många gånger jag ville. Hon såg ingen poäng med att lyssna på jäveln som dumpade henne med en lapp på matbordet, det gjorde inte jag heller.

Han skickar presenter ibland. Fina väskor, skor eller kläder som hans assistent sett i modetidningarna. Bianca heter hon. Jag läser inte ens breven, men sakerna behåller jag. Senast fick jag en grå Stella MCcartney väska med kedjor längs med alla sidor. Jag försöker att tänka på hur hans sliskiga unga assistent valde ut den så lite som möjligt.

Jag och Camilla skulle flytta från Stockholms mitt till en liten ö i Bohuslän. Ett fiskesamhälle som kallas för Skeppsö. Camilla hade fått jobb på på tidningen där och längtade efter att få komma långt bort från lägenheten hon köpt med pappa. Jag kunde inte vara mer obrydd. Det enda jag skulle sakna från staden var alla restauranger och butiker. Fast allt det är bara ytliga grejer, jag hade ingenting kvar i den staden efter Lovisa och pappa övergett mig.

Camilla hade varit väldigt bestämd om att låta mig få vara med och välja vilket av de vackra trähusen på ön som faktiskt var till salu som vi skulle köpa. Min mamma är en väldigt galen person, som alltid varit mån om sitt utseende, fast aldrig lika mycket som sina målningar. Så när vi såg en stor marinblå villa på toppen av en kulle med fantastisk havsutsikt och en konstateljé mot havet, var vi båda säkra på vilket hus som var vårt. Allting i det huset är gjort av trä och det mesta av insidan är består av vitt trä, blåa accenter och brunbeiga material. Väldigt fridfullt och salt.

Mitt rum är det mest moderna, utan träpanel på väggarna och ett nytt golv utan springor mellan brädorna. Rummet i sig följer med resten av husets färgtoner, men det gör mig inget och jag hade redan börjat planerat hur jag skulle styla det så att det speglade en mode och konstintresserad 15 årig tjej när vi satte oss i bilen och lämnade Stockholm. 

Det var dagen efter skolavslutningen som vi för första gången någonsin såg vårt nya hem i verkligheten. Flyttbilen hade ännu inte kommit fram än, så medan jag och Camilla väntade på att den skulle komma gick vi ner till havet och tog ett kvällsdopp. Vi satte båda upp vårt identiska mörkblonda hår i en bulle på huvudet men inte till mycket anledning eftersom det fridfulla kvällsdoppet snabbt förvandlades till ett vattenkrig. 

Mamma och jag är nästan helt identiska från topp till tå med samma solbrända hudton, samma fräknar och samma ansiktsdrag. Allt jag är har jag fått från henne, förutom ögonen. Hennes är lysande klarblåa och jag svär jag kan se alla världens hav i dem. Mina däremot har jag fått från pappa, hans honungsbruna ögon, nästan gyllene i solen, som smälter ihop med min hudton på somrarna och med en mörkare ring runt irisen. När jag var liten brukade Camilla säga att hon såg hela jordens soluppgångar i de varje morgon när jag bara ville sova vidare.