VANESSAS POV:
Tvåhundrasextiotretusenfyrahundra...
Två hundra sextio tre tusen fyra hundra...
263400...
Jag suckar och slår igen mitt lilla anteckningsblock. Hur jag än försöker så får jag det inte att se bra ut. Då får jag plötsligt en idé.
Jag krafsar ner '263 400'.
"Ser det här bra ut?" frågar jag Laura. Hon kommer fram till mig och kollar i mitt block. Laura rynkar pannan och ser bekymrad ut.
"Vad i hela världen försöker du göra?" undrar hon.
"Jag har tråkigt och försöker skriva ett tal på lättast sätt", förklarar jag och ler åt hennes förbryllade min. "Visst ser '263 400' bäst ut?"
"Herregud Vanessa", säger Laura. "Du håller aldrig på med tal och siffror frivilligt. Vad är fel?"
"Inget är fel!" försvarar jag mig. "Varför får jag inte få tiden att gå med tråkigheter?"
"Aha", säger hon. "Riker bad dig att träffa honom och du vet inte vad du ska göra medan du väntar."
"HUR kan du få allt det av bara en mening?" kontrar jag och försöker se oskyldig ut. Naturligtvis har hon ju rätt, på något sätt. Riker sa faktiskt att han ville träffa mig vid receptionen om ungefär tre timmar.
Laura kan vara lite läskig ibland.
"Det är för att du är otroligt lättläst och jag känner dig", förklarar Laura och ler lite. "Sluta skriva tal nu och var som vanligt."
Jag nickar. Sen inser jag något- Laura är lugn och glad. Efter det som hände på frukosten skulle inte JAG vara lugn och glad.
"Mår du bättre nu?" frågar jag försiktigt. "Jag menar efter det som hände... Är du inte ens sur? Jag menar, jag får vara med Riker men inte du med Ross. Alltså... hur tar du det?"
Det var konstigt formulerat men jag var osäker på vad jag skulle säga. Hon förstår antagligen mitt svammel ändå.
"Jag mår toppen faktiskt", säger hon.
"Du är konstig", säger jag.
"Inte lika konstig som du", svarar hon och flinar.
LAURAS POV:
Vanessa vänder sig tillbaka till sitt anteckningsblock och mumlar på nya tal.
Jag stoppar handen i fickan och tar upp numret, för kanske fyrtiotredje gången sedan jag kom upp på rummet. Jag har ännu inte samlat mod att ens SMS:a. Men nu måste jag göra det.
Jag går ut på balkongen och drar igen glasdörren bakom mig, så att Vanessa inte kan snoka. Sen slår jag mig ner i en av stolarna. Den är stoppad med mjukt tyg och är jätteskön.
Jag tar fram mobilen och knappar långsamt in hans mobilnummer.
'Lägg till kontakt'.
Jag trycker på JA.
Det dyker upp lite olika alternativ; om jag vill ringa honom, SMS:a eller starta en grupp med honom. Såklart trycker jag på SMS.
HEJ😀
Jag klickar på skicka och ler lite. Shit vad påhittig jag är! 'HEJ'
Herregud du är ju pro Laura, tänker jag.
Nästan genast får jag ett svar.
YAY DU FATTADE ATT DE VA MITT NMR😆😜😂
Jag flinar bredare.
ELR DE KKE E MAIA✌🏼️😂😭
JA SURE LAURA🙈 MEN JAG LOVAR, DE E FAKTISKT ROSS.
MEN VAD BRA DÅ!!! VAD GÖR NI DÅ? VART TOG DEZ ER????
Jag ser att han skriver ett långt meddelande och väntar ivrigt på svar.
Det kommer.
HAN TOG MED OSS TILL NÅGOT STÄLLE DÄR MAN KUNDE RIDA ELEFANTER. FETT SKUMT VAR DET. NU MOCKAR VI EFTER EN AV DEM:(
Jag skrattar.
FÖRRESTEN LAUR JAG VILL BARA FRÅGA EN SAK: VILL DU TRÄFFA MIG IKVÄLL VID RECEPTIONEN? SOM..... EN TRÄFF?
Mitt hjärta stannar nästan. Oh my god. Jag blir nästan genast dyster. Mamma och pappa skulle aldrig tillåta att jag träffar honom ikväll. Jag ska precis knappa in ett sorgset svar när jag plötsligt stelnar till. Jag har ju varit duktig hela livet. Alltid lydigt order. Har mina föräldrar sagt nej så är det nej.
Men jag vill inte BARA vara en fröken perfekt. Jag vill vara en liten rebell också.
Jag skriver ner ett svar så snabbt som mina fingrar klarar det.
MÖTER DIG DÄR VID ÅTTA...💕
Jag ler brett. Vilken rebell alltså! Att skriva ett hjärta till någon man gillar är inte något en fröken perfekt skulle våga göra. Nu är det jag som tar första steget.
_____________________
Fortsättning nästa kapitel💁🏽💞
