När Clea vaknar på en mörk plats är det början på ett omvälvande uppvaknande.
Chockerna avlöser varandra då hon tydligen varit död i nästan hundra år.
Det är inte lätt att anpassa sig till en vilt främmande värld, även om hon har en högst oväntad...
Det dröjde inte länge innan Jace knackade på dörren. ”Är allt okej?” Clea lyckades inte svara, utan höll ansiktet kvar i handduken. Snyftningarna gjorde andetagen ryckiga och hon kippade efter luft med jämna mellanrum. ”Clea?” Det var tyst för ett ögonblick igen. ”Jag hoppas att du är påklädd.” Han mer eller mindre mumlade för sig själv innan hon hörde honom meka med dörrlåset.
Så snart han fick upp dörren fann han henne hopsjunken på golvet framför handfatet. Han gick direkt ner på huk och lade en arm om hennes axlar. Hon såg troligen ganska eländig ut. Clea lyckades höja ansiktet från handduken för att hitta en torrare sida på den. ”Jag känner inte ens igen min egen spegelbild”, fick hon stötigt fram mellan snyftningarna innan hon lade handduken mot ansiktet igen.
Jace strök henne över armen innan han tryckte henne mot sig. En stund senare lyfte han upp henne och bar henne till vardagsrummet. Nu visste hon varför han lyfte henne utan ansträngning. Hon vägde säkert 20 kilo mindre än hon räknat med.
Jace satte sig i soffan med hennes ben över sina så att han kunde hålla om henne. Clea lade kinden mot hans axel och lät gråten ha sin gång. När hon fått gråta en stund kändes det ganska befriande. Mycket av de mörka känslorna lättade och tankarna kändes klarare.
Efter en god stund lyfte hon huvudet och tog ett djupt andetag. Snyftningarna hade lugnat sig och det kändes som att det inte fanns mer gråt kvar i kroppen. Hon kände sig mest trött efter episoden och ögonen kändes grusiga. ”Bättre?” undrade Jace. Hon suckade igen innan hon nickade. ”Vill du prata om det?” ”Jag vet inte ... Det lär inte göra något större skillnad.” ”Jag är lite nyfiken på hur du egentligen ska se ut. Tror du att du orkar ge några exempel?” Hon tog ett nytt djupt andetag. ”Jag brukade vara kraftigare. Det är nog mest det som stör mig. Inte överviktig direkt, men rundare än jag är nu. Och så ska jag ha ett ärr ovanför ena ögonbrynet. Jag fick det när jag ramlade av hästen ute i skogen. Det såg nästan ut som en fågel och jag ramlade dessutom av min favorithäst så jag tyckte att det var som ett minne liksom ... Sedan ska jag ha piercade öron, men det verkar ha växt fast.” Jace nickade. ”Ärr känns lite onödiga att lägga sig i, men om du varit en av Gencentrets favoriter har de nog sett till att hålla dig i fysisk toppform. De ville trots att ha friska celler från dig, så att hålla dig hälsosam låg i deras intresse.” Clea nickade. Hon kunde förstå deras tanke, men det kändes ändå som om man styrt och ställt med henne utan en tanke på vad hon ville. Inte så konstigt kanske med tanke på att hon varit död, men någon form av griftefrid hade varit uppskattat.
”Vill du komma med till köket och hålla mig sällskap när jag bakar?” Clea tog ett djupt andetag igen innan hon nickade. Att vara ensam var uppenbarligen inget för henne. Inte medan hon fortfarande försökte hantera sin nya situation i alla fall.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Clea njöt av doften från de nybakade muffinsen. Han hade bakat dem med bacon och ost, vilket fick det att vattnas i munnen. Bara hon fått smälta frukostflingorna lite skulle hon definitivt äta några. De stod som bäst och svalnade på köksbänken under en handduk. ”Brukar du baka ofta?” undrade hon. Han ställde in sista skålen i diskmaskinen. ”Ibland. Morsan kommer ibland hem sent, så då brukar jag stå för matlagningen. Det dröjde inte länge innan jag började bli kreativ med det, så jag har vidgat mina vyer från stekt korv och kokta makaroner.” Clea log. ”Jag märker det.”
