Summer love ☼ f.s

2.2

kapitel tjugotvå

becauce you were mine for the summer, now we know it's nearly over

feels like snow in september

But I always will remember

you were my summer love

"Du mår bättre ser jag." Log Simon uppmuntrande och klappade mig lätt på axeln när jag passerade honom i dörröppningen. "Mycket." Jag besvarade hans muntra leende och fortsatte sedan in i aulasalen en bit bakom resten av tjejerna. Vid scenens kant stod Markus och Martina, med ett flertals pappershäften i famnen och tålmodigt väntade på att sorlet skulle lägga sig.

"Kan jag få er uppmärksamhet?" Markus sträckte på sig och blickade ut över bänkraderna där vi alla satt. Höga skratt och högt pratande tystnade och övergick istället till låga mummel. "Dåså!" Han klappade samman sina händer och lutade sig återigen tillbaka mot scenens kant. "Här i min hand-" han viftade pappersbunten i luften. "-har jag setlistan för övermorgonens show och jag vill att var och en av er kollar igenom och tar reda på när det är er tur att gå ut på scen!"

När jag fått ett häfte i min hand sökte jag direkt efter mitt namn. Och det tog inte speciellt långt tid. Jag skulle dansa tillsammans med tre andra som nummer fyra på listan, och sedan sjunga summer love som nummer åtta. Och sist men inte minst avsluta showen med min andra låt. Det var jag dock medveten om, Martina hade frågat mig tidigare under veckan om jag ville avsluta showen med min låt, och det hade jag sagt ja till.

"Shit vi börjar." Gormade sig Hanna nervöst och knuffade Ida i sidan med armbågen. Ida ryckte nonchalant på axlarna och fortsatte dra fingret utmed pappret samtidigt som hon läste igenom alla de tjugofyra uppträdanden. "Jag hatar att uppträda inför folk!" Klagade Hanna återigen och kastade bak huvudet med en suck.

"Det är nog fler än du som hatar det." Konstaterade jag uppmuntrande och pressade fram ett fagert leende. "Och det kommer gå skitbra, promise!" Hon krokade tveksamt fast sitt lillfinger i mitt och bet sig skeptiskt i underläppen. "Om jag failar, och typ bryter något .. är det ditt fel." Jag skrattade högt och nickade förstående. "Du lär dock inte bryta något, såvida du inte faller av scenen eller något.." Hon gav mig en skräckslagen min och blängde surt mot mitt roade uttryck.

"Som jag sa, det kommer gå bra." Jag avfyrade ett uppmanande leende och rätade till bandanan kring mitt huvud. "Och om det inte går bra så kommer vi skratta åt dig." La Ida flinandes till och lade huvudet på sne för att möta Hannas barska blick. Hanna grimaserade frustrerat och knuffade till oss båda. "Men lägg av, jag hatar er båda just nu!"

"Så säger du bara.", log jag och läste återigen igenom setlistan som vilade i mitt knä. "Mm ah .. det gör jag .. jag hatar er inte, inte än iallafall." Jag hängde med i hennes klingande skratt och log skevt i solens sken genom de gigantiska fönstren. "Love me like you do, lo-lo-love me like you do." Sjöng jag och Ida i kör och svajade från sida till sida i våra stolar.

-

Vi hade nu kört igenom dansen ett fåtal gånger, och jag kände mig redan utmattad och i stort behov av sömn. Stegen satt perfekt hos alla oss, men enligt Simon behövde Laura ännu mer hjälp med några få steg i refrängen av låten. Det var sant, men ingen av oss tre hade orken att resa sig från golvet igen för att dansa igenom låten för femte gången.

Jag hade iallafall en ursäkt till att vara trött, men det hade varken Tristan eller Liam - men de satt på golvet ändå och drack ur sina halvfulla vattenflaskor. Laura däremot stod framför danssalens spegel och räknade tyst in för sig själv steg för steg. Från där jag satt såg jag direkt vad det var hon gjorde för fel, och beslöt mig för att till skillnad från killarna försöka hjälpa henne bättra på stegen en aning.