Dark beauty

T H I R T Y S I X || heart made of gold

Jag tar den längre vägen hem efter min springtur. Jag vill inte komma hem och se Lukes tomma blick. Jag vill inte komma hem och låtsas vara lycklig. För det är jag inte.

Jag behöver bara lite ensam tid.

Jag har nu nått stan. Det har börjat skymma ute och det är inte speciellt mycket folk ute på gatorna.

Mitt huvud är sänkt och mina steg verkar vara väldigt sega just nu. Min kropp har ingen ork. Mitt hjärta har ingen ork.

Jag krossade Lukes hjärta. Hans hjärta som är gjort av guld krossade jag med mitt mörka hjärta. Egentligen borde jag bara åka hem till Sydney och leva som innan allt med vampyrer drabbade mig men det kommer aldrig gå. Det är en dröm och kommer nog för alltid att vara det.

Jag slänger en snabb blick in i den gamla och slitna pizzerian. Folket som sitter runt dom små borden ler lyckligt och dom ser... mänskliga ut.

En djup suck lämnar min mun.

Helt plötsligt hamnar en kall hand runt min mun och jag trycks upp mot någons framsida.

"Nice to meet you Kylie. Why don't we have some fun?" Viskar en röst i mitt öra så att kalla vindputsar hamnar på min nacke. Cameron.

Desperat försöker jag slita mig ut från hans grepp när han drar bort mig från gatlyktorna och dom befolkade trottoaren. Men det är förgäves. Jag är fast i Camerons grepp.

Han trycker upp mig mot tegelväggen med ett stadigt tag om min käke. Jag har inget annat val än att stirra in i hans mörka ögon.

"You don't know who you are, don't you?" Säger han och ler snett.

"I'm Kylie Mendes." Fräser jag och spottar mot honom. Det hamnar rakt över hans kind men han torkar bara snabbt bort det.

"You, Kathylin Marie Sofie Mendes are Louis savior. Haven't he told you? And you are also the beginning of a new generation" Säger Cameron och ler nöjt.

"What is a savior?" Fräser jag och greppet om min käke blir en aning lösare.

"That doesn't matter." Säger Cameron. Vad han säger därefter får mig chockad. Det får mig att tro han skämtar. Men innan jag hinner fråga eller tänka mer på det får jag ett hårt slag i magen som följs av ett annat.

Han slutar inte. Inte ens när jag ligger på marken. Han slutar inte ens när jag är redo att försvinna från jordens yta.

"Good for you that I won't kill you this time. I will call an ambulance. Get well" Hör jag honom säga innan allt blir svart. Precis allt.

***

Jag tittar mig trött runt i rummet. Det är vitt, kliniskt. Ett sjukhus.

I fåtöljerna och soffan som är noga utplacerad i rummet ligger det tre killar. Louis och Harry i soffan. Luke i fåtöljen. Louis sover djupt, likaså Luke.

Harry möter min blick och kommer fram till min säng.

"Goodmorning. How do you feel?" Frågar Harry och sätter sig ner bredvid mig på sängen. Försiktigt flyttar han undan en hårslinga som hamnat för mitt ansikte.

"What am I doing here and for how long have I been asleep?" Frågar jag förvirrat. Harry tar min hand och en lugnande känsla sprider sig i min kropp. Kommer aldrig sluta gilla hans vampyr förmåga.

"You got attacked, don't you remember?" Då flyger minnen tillbaka. På hur Camerons knytnävar slog mot min mage om och om igen. Vad han sa precis innan han började slå mig flyger även det minnet tillbaka. "And you have been asleep for like 23 hours" Avslutar han och drar lite på munnen.