Hon fick panik. Hon sprang och gömde sig under sängen. Hon hörde fotsteg utanför. Hon vill bara inte komma till det där förbaskade sjukhuset. Antingen stannar hon kvar här eller så tar hon självmord. Om de hittar henne kommer hon säga det.
Hon hörde röster utanför friggeboden.
" Hej, detta är kommisarie Borge, vi letar efter en flicka som heter Sofia Karlsson, hon har blont hår och bruna ögon, vi vet att du är hennes pojkvän, hon har nämligen rymt ",Sade han strängt.
Då hörde hon Tristans röst:
" Har hon rymt! " Sade han förvånat.
" Ja, så du vet inte vart hon är? " Sade kommisarie Borge.
" Nej verkligen inte " Sade Tristan.
" Okej men då får vi tacka dig ända, " Sade han och gick till polisbilen.
Tristan kom in.
" Polisen var här " Sade han.
" Jag vet, jag hörde " Sade hon men lite ledsam röst.
" Skit samma, här har du din Cola " Sade han vänligt.
" Tack Tristan, bara så du vet så är du den ända jag älskar " Sade hon.
" Och jag dig " Sade han med kärlek i rösten.
" Ska vi fortsätta " Sade han direkt efter.
" Visst " Sade hon och öppnade sin Cola.
Äntligen ett långt kapitel! Hoppas ni gillar att jag uppdaterar oftare nu❤️ //Elin
YOU ARE READING
Kommer jag någonsin hem
RandomFör ett år sedan lades Sofia in på ett mentalsjukhus. Hon har ett dåligt minne och snart kan hon glömma allt. Hennes föräldrar är oroliga att kommer förlora henne för alltid. Och långsamt försvinner minnen ifrån hennes huvud..... Hoppas ni vill läsa...
