Creepy pasta👻🪦

Melodifestivalen 2016

De av er som tittade på Melodifestivalen, och som inte hade ögonen fulla av Frans eller var för upptagna av slutdramatiken mellan Ryssland, Australien och Ukraina, märkte kanske någonting med Måns Zelmerlöw mot slutet av finalen. Ni kanske märkte hur han vid ett tillfälle, när något av de sista länderna delade ut sin poäng, stelnade till. Något hände med mungiporna, hans leende förvreds bara aldrig så lite, men ändå tillräckligt för att någon med ögonen på skaft skulle kunnat se skillnaden. Det var som om han märkte, uppfattade eller bara kände av att något var fel, mitt i den orkan som är det gigantiska arrangemanget Eurovision. En stelare muskel i kinden, en nervös blick åt sidorna, lite smalare och mer ihoppressade läppar.

Jag tror att jag vet vad det var som hände, som fick Måns att för ett kort ögonblick tappa ansiktet. Jag vet varför han efter det att finalsändningen var över lämnade Globenområdet utan att ens byta ur scenkläderna, och försvann iväg i en taxi. Jag vet också varför han aldrig kommer att berätta om det för någon, någonsin. Varför han blev oändligt lättad dagen efter finalen, vid insikten om att det mesta i media handlade om det där tramset med Carola, och att ingen journalist upptäckte vad som hände den där natten, framför ögonen på 200 miljoner tittare.

Ni behöver inte veta mycket om mig. Jag jobbar med ljud och bild, och brukar arbeta med stora nöjesarrangemang, det räcker gott. Min uppgift under konsert- och musikevent brukar vara att få ljud och ljus att gå ihop, kort sagt. Jag bryter säkert mot något kontrakt, och riskerar en stämning som får amerikanska rättegångar att likna äktenskapsrådgåvningar i jämförelse, bara genom att berätta detta. Men jag måste ju få utlopp för det någonstans. Jag har försökt vara tyst om det här nu några veckor, och det fräter på mig inifrån.

Jag mötte Lars första gången i februari, när vi började titta på vilka förberedelser som skulle göras i Globen inför finalen. Han var också handplockad för sin arbetsuppgift, som var ganska lik min egen. Vi var de som skulle sitta en ganska bra bit ner under själva arenan och se till att allting fungerade under varsin kritisk brytpunkt. Lars och jag förfogade över varsin skrubb i varsitt hörn av anläggningen, där vi satt med ett antal brytare, kopplingar och skärmar framför oss, redo att göra nödvändiga omfördelningar av strömmen om det skulle behövas. Lars heter förresten inte Lars på riktigt. Hans verkliga namn håller jag för mig själv.

Många veckor gick medan jag och Lars drog våra kablar och samordnade dem, och såg till att allt klickade. Då och då märkte vi hur vibrationerna från hockeymatcher och countrykonserter långt ovanför oss dundrade i taket, men det var ingenting som störde. Snarare var det ett välkommet tecken på att vi inte var så ensamma som det emellanåt kändes där nere. Jag vet inte om ni har varit nere i katakomberna som utgör fundamentet till Globen, det system av långa korridorer som perforerar jorden. Det är lågt i tak, smutsgula 90-talstapeter och lysrörsbelysning. Akustiken är så dålig att det känns som att man sväljer sin egen röst när man pratar, och det är alltid fuktigt och varmt. Ibland rann det kondenserad vätska utmed de knottriga papptapeterna, som troligen dolde flera års lager av mögel. Ingen brydde sig ju, för den enda gången någon tvingades häcka där nere var vid det fåtal tillfällen då något så stort som en Eurovisionsfinal ägde rum. Jag tror jag och Lars är de som tllbringat mest tid där av alla. En gång hittade jag en konstig mjölkförpackning i ett kylskåp där nere. Jag insåg att anledningen att jag inte kände igen den var för att den gick ut 1993.

Arbetet med förberedelserna inför melodifestivalen gick långsamt framåt, allt medan vintermånaderna släpade sig fram. Jag la märke till att Lars, som från början var en lättsinnig ölfarbror i stil med vad du kan förväntas hitta med ett stryktips i handen på din lokala kvarterskrog, med tiden verkade mer och mer stressad. Under veckorna mellan februari och mars hade jag ibland varit tvungen att låtsas som att jag jobbade på lunchen, bara för att få lite lugn och ro från hans eviga babbel om fiske och kärringar och Åsa Romson. Men när mars övergick i april pratade han mindre och mindre, och såg tröttare och tröttare ut. En gång, när jag behövde fråga honom om en uppsättning RCA-kontakter som vi skulle koordinera, råkade jag öppna dörren in till hans rum utan att knacka först och han reagerade som om det var Satan själv som kom in. Han flög upp ur sin kontorsstol och vände sig om med verklig fruktan i blicken. När han såg att det bara var jag förbyttes skräcken i ilska. Jag bad om ursäkt och försökte klappa honom i ryggen men han fräste irriterat att jag inte skulle göra om det där, medan han torkade kallsvetten ur pannan. Förvirrat frågade jag om RCA-kablarna, han kladdade ner en ordning på en lapp och föste mig sedan ut ur rummet.