Tror du jag bryr mig?

Kapitel 3

"Vem var den där killen?" frågar Camilla så fort jag kommit innanför dörren. Hon sitter i soffan med ögonen fästa på sin dator i knäet. "Hej, mamma. Ja, jag mår jättebra, tack för att du frågar" svarar jag och går in i köket för att ta ett glas vatten. Camilla följer efter mig.

"Jag såg dig med den där killen som tog tag i dig i vattnet, han som satt bredvid dig, han som följde dig hem" fortsätter hon med en retsam ton, varför kan hon inte bara vara lite normal och bli mer mammig?

"Nej, nej, mamma. Usch. Det är absolut inte vad du tror. Jag träffade honom idag utanför Ica" förklarar jag och börjar städa undan medan jag gör det. "Vi pratade lite. Han visste att jag var ny eftersom denna ön är lika stor som en knappnål, och han undrade vilken skola jag skulle börja på. Vi ska gå i samma klass mamma, så han bjöd ner mig till stranden med hans vänner som jag också ska gå i skolan med. Jag träffade en annan tjej också, Kiara, hon är jättesnäll" Jag lutar mig med ryggen mot köksbänken och lägger armarna i kors. Jag vet egentligen inte direkt vad det är hon tror, men sanningen är ändå alltid bäst.

"Okej, kan du i alla fall säga vad han heter?" Svarar hon och ger mig ett leende som skriker och du tror att jag ska gå på det där?

"Adrian" säger jag kort och tittar ner i golvet, plötsligt väldigt medveten om hur varma mina kinder känns.

"Han fick dig i alla fall till att börja måla." säger hon kryptiskt och lämnar köket. Jag fattar inte riktigt vad hon menar med det, att Adrian fått mig att börja måla igen? Det låter lite konstigt. Visst, jag målade min första målning efter att ha träffat honom, men det kan lika gärna vara öns inspiration. Jag hade ju just varit ute och cyklat runt på ön. Jag tar fram lite tortellini som Camilla måste ha köpt på väg hem från kontoret och kokar den till middag. Sedan tar jag upp tallriken till mitt rum, jag scrollar lite på TikTok och tittar på lite serier innan jag går och lägger mig.

***

När jag vaknar är klockan snart nio och mitt rum är kokhett. Jag fixar mig som vanligt, idag en vit linneklänning med mina Birkenstocks och mina smycken. Idag låter jag mitt vågiga hår vara utsläppt, fast jag sätter ett gummiband på handleden ifall jag vill sätta upp det senare. Camilla började jobba idag, så huset är tomt. Jag sätter mig utomhus när jag äter min frukost, jag kan redan känna att det kommer bli en varm dag. Min mobil plingar till med den så välbekanta snaptonen och jag kollar vem det är som snapat mig. Det är Kiara, igår fick jag allas snap, jag fick till och med Amelias.

Kiara har inte skickat något särskilt, bara en bild på halva hennes ansikte, jag svarar med samma. Utav nyfikenhet trycker jag in på Adrians profil. Hans BitMoji ser faktiskt ut som honom, något som är väldigt ovanligt med killar. Sedan ser jag hans snapscore. 953 128. Jävlar, vad har han hittat på? Jag tittar på Kiaras också. 231 682. Axel, 150 749. Malin, 98 456. Viggo, 1 009 562. Amelia, 508 975. Sedan tittar jag på min 58 963. Jag måste jobba på det.

Det poppar upp en notis om att Kiara skriver och jag går in i chatten.

Öppna, jag är utanför!!!! står det, med en massa fler utropstecken och en emoji.

Jag går genom huset till ytterdörren och öppnar den. Hon står där och väntar inte en enda sekund innan hon tränger sig förbi mig in i huset.

"Var är ditt rum?" frågar hon och tittar på mig för första gången sedan hon kom hit.
"Det är där uppe, precis innan..." Men mer hinner jag inte innan Kiara stormar uppför trappan. Jag har inte ens hunnit stänga dörren. "Men vad väntar du på? Kom!" Kiara sticker ner huvudet från ovanvåningen och jag rycker till liv, stänger dörren och springer uppför trappan.