Mitt liv var en klassisk kliché, farsan hade lämnat oss när jag var liten. Morsan spenderade dagarna framför tvn med dagens reafynd från alkohol sektionen på Superdeal. Jag var skolans bråkstake, killen ingen tjafsade med i onödan och som tjejerna trånade över. Låter det bekant?
"Jason Harries," sa jag och sträckte fram en näve över bardisken men möttes bara av ett höjt ögonbryn och synande ögon. Med en suck slängde jag upp den väderbitna lappen som suttit upptejpad på dörren på det fläckiga träet, "är tjänsten fortfarande ledig?"
"Harries? Jag har inte sett din mamma på ett tag." Mannen framför mig var i trettioårsåldern, med det välansade skägget, den klassiska frisyren och tatueringarna hade han kunnat pryda skyltfönstren i vilken barbershop som helst. Bryce Michels, den relativt nya ägaren till "Pubben på Hörnet," ett av morsans gamla stammis ställen.
"Hon går inte utanför dörren längre," svarade jag kort och en uttryck av förståelse gled över snubbens ansikte för ett ögonblick.
"Hur gamal är du Harries?"
"Tjugo."
Det perfekta ögonbrynet höjdes igen och rynkor formades i hans panna, men han sa inget. Istället tog han fram en trasa och började torka av den slitna bardisken. Vi båda visste att jag ljög, men jag var desperat. Jag behövde verkligen det här jobbet. Mina ögon drogs mot burken med pickles som stod bakom honom och ur den unkna lukten av slitna läderpallar, svett, cigarettrök och alkohol kunde jag urskilja doften av salta jordnötter och magen började genast att protestera men jag trängde undan hungerskänslorna som så många gånger innan.
"Och skolan?" frågade han tillslut efter en stunds tystnad.
"Slutar tre och du öppnar inte förrän sju," svarade jag snabbt.
Ett snett leende spred sig på hans läppar, "tjugo år och fortfarande i skolan?" frågade han roat.
Jag ryckte på axlarna och stack händerna i byxfickorna, något hos den här mannen fick mig att känna mig liten. En känsla som var främmande och gjorde mig obekväm. Han såg mig rakt i ögonen, han vek inte undan med blicken men han synade mig inte med de vanliga dömande ögonen. Oftast så bytte folk trottoar när jag kom gående, förmodligen var det min uppsyn, kanske klädvalet, piercingarna och eyelinern som var anledningen. Andra gånger var det kanske ryktet. Rykten som blev färggladare för varje år som gick trots att jag höll mig i skinnet nuförtiden. Fan vad jag längtade tills jag kunde dra från den här skitstaden.
För tre månader sedan hade jag längtat till min artonårsdag, dagen jag blev myndig och kunde dra från all skit och börja om. Men verkligheten hade slagit mig i ansiktet när morsan blivit sparkad från jobbet, hon drack upp alla pengar och vi låg efter med betalningar på hyran. Hur fan skulle jag kunna lämna henne i skiten? Hon var ingen ängel, men hon var allt jag hade.
"Jag har gått om några år," svarade jag undvikande.
De mörkbruna ögonen fortsatte att stirra rakt igenom mig och jag kämpade för att hålla hans ögonkontakt och inte vika mig. Han bröt först, med en djup suck vände han sig om och gick ut genom en dörr bakom baren. Osäker på vad jag skulle göra så valde jag att stå kvar. Var det ett nej? Behövde han fundera på saken? Fan ringde han polisen? Var det olagligt att ljuga på en arbetsintervju? Var det här ens en officiell intervju? Frågorna snurrade i skallen på mig tills jag kände mig illamående. Nittiotalsrocken från högtalarna fick huvudet att värka och svetten började pärla sig i pannan. Jag bestämde mig för att dra, den friska luften utanför baren lockade och snubben var uppenbarligen inte intresserad.
Jag skulle just vända mig om och gå när han kliver tillbaka genom svängdörren med en tallrik i ena handen. Jag ser frågande på honom när han skjuter fram en nygjord BLT- Sandwich mot mig och säger ordet "sitt," med befallande ton. Förvånad över mig själv så gör jag som han säger och sjunker ner på det slitna lädret och stirrar på mackan med värkande mage. Jag hoppar till av det plötsliga ljudet när han ställer ner ett glas med Cola framför mig och befaller än en gång, "ät."
Jag ser oförstående upp på honom men han ignorerade mina frågande blickar, istället tar han lappen från disken och knölar ihop den och slänger den i sopkorgen bakom sig. "Det är ingen allmosa killen, se det som din första lön. Skurhinken står i köket, golvet behöver en omgång innan öppning. Torka bord, plocka disk, töm askkoppar, fyll på med is," säger han och ställer sig framför mig och lutar sig med underarmarna över disken. Jag nickar kort innan jag tar ett hastigt bett i mackan och njuter av smaken. Jag tuggar snabbt och sväljer innan jag tar en tugga till och sedan en till. "Du rör inte alkoholen, förstått?" Jag nickar lite och sträcker mig mot drickan innan han fortsätter, "sju dagar i veckan, du kommer klockan sex och stannar och städar upp efter stängning."
Jag sneglade mot öppettiderna, 19:00 till 22:00 söndag till torsdag och 19:00 till 01:00 på fredag och lördag. Jag skulle hinna hem och få några timmars sömn innan plugget, läxor var ändå inget jag la tid på. Så länge jag fick närvaro så skulle jag gå ur gymnasiet med någorlunda betyg. "När börjar jag?"
"Nu."
YOU ARE READING
En andra chans
WerewolfVad händer när allt i livet känns skit och någon dyker upp som en ljusglimt i mörkret? Vad händer när ovana känslor börjar dyka upp och försvårar allt, framförallt när den ljusglimten råkar vara jämnårig med ens morsa och döljer mörka hemligheter? ...