En andra chans

5

Trots att jag inte var rädd av mig, så kändes det jävligt obehagligt att vara förföljd. Jag visste direkt att det var den nya killen från puben och min misstanke blev bekräftad när jag såg en snabb skymt av honom när jag svängde runt ett hörn. Frågan var om jag skulle konfrontera honom eller skynda mig hem. Jag var riktigt osugen på att visa honom vart jag bodde, så jag bestämde mig för det första alternativet.

Gatorna var dunkelt upplysta, var och varannan lyktstolpe var paj och de som skötte stan hade snabbt gett upp att byta ut dem i det här området. Vi som bodde här brydde oss knappast, men just nu hade jag gärna haft mer ljus omkring mig. 

Vi som bodde här var inte direkt prioriterade av politikerna och vi skötte oss själva. Det var en av anledningarna till varför jag inte ringde polisen, om jag nämnde gatans namn så skulle de ändå inte komma. 

När rätt tillfälle kom så smet jag snabbt in i en port och väntade, killen kom gående längs med samma gata ett par minuter senare och så fort jag klev ut ur skuggorna så stannade han till.

"Gått vilse?" frågade jag spydigt och synade honom. Han var inte lika vältränad som Bryce, säkert äldre än honom men trots det var han säkert dubbelt så stark som jag.

Han gav mig ett leende fullt av självförtroende, "väntade på att du skulle stanna, men jag fattar att du ville komma långt bort ifrån chefen din."

Jag höjde ett frågande ögonbryn och stirrade oförstående på honom, "jag vet inte vad du snackar om, jag är på väg hem och jag är inte sugen på sällskap."

Mannen tog ett steg framåt och automatiskt backade jag. "Dom brukar säga så," flinade han, "men det är lugnt killen, jag gillar katt- och råtta lekar." Han rörde sig snabbare än jag räknat med och snart var hans hand klistrad runt min överarm i ett fast grepp. Han alkohol-stinkande andedräkt slog emot mig när hans ansikte närmade sig mitt. "Jag har studerat dig ikväll, killen som tror han är en man men som innerst inne längtar efter att bli dominerad."

Illamåendet vällde upp när jag förstod vad han insinuerade och ilskan tog genast över, "jag är fan ingen råtta," fräste jag och försökte vrida mig ur hans grepp, "vet inte vad du inbillat dig men det är bäst att du går nu." 

"Så lillen spelar svårflörtad," skrattade han, "det var knappast vad du visade tidigare ikväll."

Jag kokade inombords och jag kände hur ilskan tog över, det var något allvarligt fel på den här snubben. "Om du tolkar artighet som en invit till ett knull i gränden så är du en större idiot än jag trodde."

Att hamna i bråk var inget ovanligt, oftast var det killarna i fotbollslaget som av någon sjuk anledning var provocerade av min existens. Jag var bra på att tolka kroppsspråk i den här situationen, mannen framför mig var påverkad av alkoholen i blodet och jag var rätt säker på att jag skulle ha övertaget.

Han måste ha märkt att min attityd förändrats, att jag var redo för en fight och gjorde ett lamt försök att avväpna situationen och släppte han taget om min arm, skrockade och skakade på huvudet, "var inte meningen att skrämma dig, jag trodde du gillade jakten lika mycket som jag." 

Vad i helvete var det här för ett creep, tänkte jag och tog ett steg framåt tills han höjde armarna i luften och backade. "Ett enkelt missförstånd," la han till och vände sig om för att gå. Det var då jag gjorde mitt första misstag, jag släppte garden och trodde att jag hade kontroll över situationen. Men killen var uppenbarligen van att få som han ville och snurrade snabbt runt och tog tag om min hals. 

Sedan gick allt i slowmotion av adrenalinet som pumpade i min kropp. Jag måttade knät så hårt jag kunde mot hans vidriga skrev och när han tappade balansen flög näven mot hans ansikte. Jag önskar jag kunde säga att jag hade övertaget, men killen var starkare än jag trodde. Jag dunsade snart ner i marken och kände hur hans nävar träffade min kropp om och om igen. Jag gjorde mitt bästa för att skydda mig och när jag fick chansen så gav jag igen. Min fördel var att jag var uthålligare än han och när hans styrka avtog kom jag på fötter, måttade ett sista slag och sprang så jävla snabbt där ifrån jag kunde. 

 Det var inte långt hem och jag sneglade över axeln hela vägen, men ingen följde efter. Fingrarna darrade när jag försökte få in nyckeln i låset och när jag äntligen var inne sjönk jag ner i hallen bakom den låsta dörren och slöt ögonen en stund.

Jag kunde höra morsans snarkningar från soffan i vardagsrummet, såpoperan på teven som gick på repeat efter att jag betalat elräkningen. Hon hade inte ens frågat hur jag fått tag på pengar. 

Med ett stön tog jag mig upp på fötter och stapplade mot badrummet, ställde mig i duschen med kläderna på och lät det varma vattnet skölja över mig för att lindra smärtan. Jag vet inte hur länge jag stod där men tillslut kastade jag av mig kläderna och tvålade in mig för att skrubba bort alla sjuka minnen från kvällen. 

När jag var klar hängde jag jobbtröjan på tork och letade fram en ren pyjamas innan jag tog tag i lägenheten. Jag städade undan morsans högar med skräp som hon samlade på sig under en dag och plockade undan tomma flaskor och glas. Om det inte var för att jag hatade alkohol så jälva mycket så hade jag tagit druckit upp morsans slattar bara för att dämpa smärtan lite. Kroppen skrek åt mig att vila, men jag behövde rensa tankarna först.

Jag la en filt över mamma, stängde av även och släckte alla lampor innan jag gick bort till mitt rum. Jag låste dörren, drog ner rullgardinen och slängde mig på sängen. Idag sket jag i larmet, jag skulle sova tills jag vaknade och sedan skulle jag dra till jobbet. Och när jag var där skulle jag se till att få äcklet portad från Puben på Hörnet, om det så var det sista jag gjorde.