Speak

Kapitel 23

Ljudet av Bells snyftningar hördes genom dörren och jag fick svårt att andas. Jag vaknade upp ur min dröm och gnällde tyst till. Ännu en natt med exakt samma dröm, bara att drömmen var på riktigt... Det hade hänt på riktigt, jag hade ljugit att jag träffat någon annan, jag hade ljugit att jag inte gilla henne längre. Jag kollade mig förvirrat omkring och insåg att jag fortfarande var i turnébussen precis som de senaste månaderna. Liam låg och sov på andra sidan gången med ena benet utanför sängen. Zayn låg ovanför inlindad i hans täcke. Långsamt satte jag mig upp och fick fotfäste med golvet innan jag tassade ut i det lilla köket. Niall satt i mörkret och käkade flingor med mjölk med endast boxers på sig, han kollade upp och log mot mig.

"Still dreaming, huh?" sa han med låg röst. Jag nickade bara och rättade till mina boxers med ena handen innan jag tog fram mjölkpaketet och drack direkt ur förpackningen. "You should call Felicia, ask if she knows..."

"I can't. She is also furious with me. I've lost one of my best friends and the love of my life just because of this stupid management crap." jag satte mig ner mitt emot honom och kollade ut genom fönstret. Vi var i Australien och skulle spela i Melbourne kvällen där på.

"Be a man, brother." suckade Niall och log lite mot mig. "You know chicks more than the rest of us. Just admit that you were wrong and an arse and everything will plan out just fine." han hade rätt, tjejer gillade sånt.

"When do you think it's morning in London?" frågade jag tveksamt och tänkte på tidsskillnaderna. Jag har känt mig helt borta när det kom till vart jag befann mig och i vilken tidszon jag var i. Allt var som en enda dimma om vilket datum det var. Trots vi var inne i Oktober nu så kunde jag inte förstå hur de få sista minuterna som jag spenderade med Bell, hur inpräntade alla hennes nerskrivna ord hade varit. Jag drömde om henne, jag tänkte på henne. Det kändes som att jag borde gjort saker och ting annorlunda, eller strunta i vad Modest sagt och begära att få överlägga detta med resten utav killarna som hade gett mig varsitt ont öga då Felicia pratat med dom. Jag tänkte tillbaka på när Bell hade suttit och kollat på då vi repade i Februari, i min beanie och tröja. Hon hade sett så ömtålig ut, men också sexi på samma gång i mina kläder. Mina tankar föll över diskussionen som kom direkt efter.

"You have to end things with that girl. It's not good for business. Everyone here at Modest thinks this is just some charity case for you and if you want to do some charity then we have the Red Nose Charity coming up." började Logan från Modest och om min blick kunde döda så hade han legat död på golvet. Han hade inte bara pratat ner på mig utan även Bell.

"Don't you dare call Isabella a charity case!" fräste jag till. "And I won't she's the only one who is keeping me down on earth right now. I need her, she's good for me."

"I don't give you any choice here, Harry. You'll end it. End of discussion."

"You don't own me!"

"Yes, I kind of do, Harry. Do I have to remind you about the contract?"

"Hazz, let's go." Louis lade en hand på min axel som för första gången sedan vi började prata om detta hade yttrat sig.

"I swear to god that you will pay for this, and I am dead serious that if you do anything to her, threatens her or anything. I will be hunting your arse down." väste jag genom mina sammanpressade tänder.

"Harry, it's enough." Louis tog mig runt midjan och drog mig bort från den uppklädda snobben med ett leende på läpparna som fick mig att må illa.

"Go to hell." fräste jag efter mig.

"What are you doing up?" frågade jag Niall som såg rätt pigg ut.

"Yetlag. I haven't slept in three days." konstaterade han och kliade sig i håret. "I am so happy that the tour is over soon."