Speak

Kapitel 29

"Sorry I'm late." sa jag med andan i halsen då jag kom innanför dörren till psykologen som Jonna och jag gick till.

"It's alright, I just had a chat with your sister. But I guess we could start now." sa Stacy som log upp mot mig. Jag drog av mig min kappa och satte ner min väska bredvid soffan och satte mig ner bredvid Jonna.

"So how does it feel now?" började hon och kollade uppmärksamt mot Jonna med sina bruna ögon.

"It's alright, I'm glad that everything is about to get back to normal again. No lies." hon sneglade mot mig när hon sade det sista.

"Oh, right. The lie to your boyfriend..."

"He's not my boyfriend." avbröt jag och Stacy kollade på mig och drog bak sitt svarta hår bakom axeln.

"Alright then, your friend..."

"He's not my friend." konstaterade jag spänt.

"However... How did he take it when he found out?" Jag ryckte på axlarna. Mina känslor var bakom den säkra muren igen som bara en person kunde bryta ner. Jag hade stängt ner allt och det verkade sätta djupa veck på Stacy. "You haven't opened up a single time, Isabella. You have been here five times already and you haven't opened up at all. Is there something you want to talk about?"

"No." svarade jag enkelt och skakade på huvudet.

"How does it feel with your voice? To have a say now after being mute for a while. It should be nice. Right?" försökte hon igen och denna gången kollade jag bara på henne.

"She can't shut up when she starts to talk." konstaterade Jonna och suckade trött. "But sometimes she is just quiet. Like she thinks she can't speak at all. That's something that's bothering me."

"Did you hear that? It's bothering your sister." jag kollade från Stacy till Jonna.

"I don't want to bother you. It's just that sometimes I think it's better for me to be quiet, because I can see things much better when I'm not talking." sa jag och kollade på Jonna och sträckte mig efter hennes hand. Hon log lite mot mig och jag drog blicken tillbaka till Stacy.

"What do you see?" frågade hon nyfiket.

"I can see the whole picture." sa jag och spände blicken i henne men min ton förblev lugn.

"Like what?" utan att lämna hennes blick öppnade jag munnen.

"I can see that you have to be somewhere because your eyes goes over to the clock in the wall to the left," började jag och nickade mot klockan. "Your wedding ring is gone but you still have the tann so I guess you are getting divorced and your index finger and middle finger are colder than the rest of the fingers, which means that you smoke..."

"Okay, stop it. You have no right to talk to me like that." hennes röst lät sträng.

"And your eyes were flickering when you told me that. Which means that I was right." sa jag och drog lite på munnen. En tystnad föll över rummet och snart bröt hon ögonkontakten och kollade på Jonna istället. Jag gjorde det samma och hon kollade förundrat på mig och jag blinkade till med ena ögat mot henne vilket fick henne att flina.

"Jonna, how are you in school?" frågade Stacy.

"I'm still bullied, but I manage to keep out. Though I would like to change to a new school after christmas. I'd love for a new start." konstaterade hon.

"Hur kunde du lista ut det där på bara fem minuter med henne? Du har inte träffat henne på ett bra tag." konstaterade Jonna när vi tog oss ut i kylan åter igen efter en timme inne hos tjejen som försöker knäcka koden in till mina känslor men lyckas aldrig.