En andra chans

13

"Morsan då?" nästan andades jag fram samtidigt som jag hoppade upp bakom honom på motorcykeln.

Bryce hade packat ihop allt han behövde i sadelväskorna som hängde bakom mina ben, de rymde inte mycket men killen hade ingen bil så han hade inte så mycket till val. Innan vi somnat så hade han berättat att han redan för ett par månader sedan fått ett bud på puben så pengar var inte ett problem. Så fort vi kom fram så kunde vi köpa nya kläder och allt vi behövde. Jag hade frågat honom flera gånger vart vi skulle, men han svarade kryptiskt att hans "vänner" hade stora öron.

"Jag följer med dig upp, underhåller henne medans du packar ditt," sa han innan han tog på sig hjälmen.

Hjärtat slog volter, det var en blandning av glädje och panik. Bryce skulle presentera sig för morsan, vad skulle han säga? Hur skulle hon reagera? Vad skulle han tycka om lägenheten och vad skulle han tycka om henne?

Resan dit gick snabbt, jag bodde inte långt bort och jag behövde bara peka ett par gånger för att visa vägen. När vi parkerade utanför huset kände jag genast ånger, området jag bodde i var ett av det sämsta och jag ville helst inte att han skulle se hur jävla miserabel jag egentligen var.

"Kommer du?" frågade han mjukt när han såg min tvekan.

"Du kan stanna här om du vill, det går snabbt," svarade jag men han skakade på huvudet.

"Jag vet att du är myndig men jag vill försäkra din mor om att du är i säkra händer," svarade han och tog min hand.

Jag förvånades av hans mjuka sida, den var så annorlunda mot killen som gav korta order och kommandon. Dock visste jag att om jag tvekade igen så skulle den sidan komma fram, kanske skulle allt vara lättare då.

"Jag fattar att du vill vara sjysst och så," mumlade jag fram samtidigt som jag tog några tvekande steg mot honom, "men jag tror att du behöver använda den bossiga rösten ett tag till."

Han skrattade till och såg roat på mig, "jasså, du gillar den bättre?" sedan harklade han sig, ansiktet blev genast bistert och ett ögonbryn reste sig över det andra. "Sträck på ryggen," automatiskt gjorde jag som han sa, "vi går in tillsammans. Du hämtar dina kläder, ta en ryggsäck som du kan ha på dig under resan. När du är klar kramar du din mamma och sen drar vi. Förstått?"

Hans ord fick mig att slappna av, och jag mumlade ett tyst tack innan vi började gå. Att ha någon som berättade vad jag skulle göra var precis vad jag behövde just nu och av någon underlig anledning så verkade Bryce förstå det. 

Trapporna upp till fjärde våningen tog en evighet att gå upp för. Trappuppgången var lika sunkig som vanligt, hissen var trasig och då och då kastade jag ett öga på Bryce som gick bredvid mig, men han verkade inte bry sig. När vi var framme vid dörren och handen gled ner i byxfickan för att ta fram nycklarna så tvekade jag, vad fan skulle jag säga till morsan?

Det var som om jag glömt vem jag hade med mig, för innan jag hann säga något så sa Bryce orden jag behövde höra, "jag sköter snacket, okej?"

Jag nickade, tog upp nycklarna och låste upp. Vi möttes av mörker och jag tände genast hallampan, såg mig omkring och insåg lättad att lägenheten var ganska städad.

"Mamma?" Ordet ekade genom lägenheten tills jag hörde henne röra sig inne i vardagsrummet. Klockan var tio och hon var sällan vaken vid den här tiden. Jag ropade igen, för jag ville inte gå in dit, jag ville att hon skulle komma ut till oss. 

Efter några minuter kom hon vankandes ut i hallen med en skitig morgonrock omkring sig, rufsigt hår och nyvakna ögon. "Jason?" Sa hon förvånat och tittade över min axel och upp på Bryce som var längre än oss båda och plötsligt kändes hallen väldigt trång. Bryce var klädd i vanliga blå jeans och en blårutig skjorta med uppkavlade ärmar, men det spelade ingen roll hur han var klädd, för det var hans utstrålning som fick henne att stirra.

"Mrs Harries," sa han kort och med en sån där artig röst som folk använder när man inte känner varandra. "Jag heter Bryce Michels och jag är Jasons Chef."

Det värkte till i mitt bröst när han använde ordet chef, något inom mig hade önskat att han hade använt något annat, mer personligt. Men jag visste inte ens vad vi var för varandra. Jag antog att jag officiellt fortfarande var anställd av honom, men hade det inte varit bättre om morsan fått reda på att han var snubben jag snackat om den där morgonen i köket?

"Okej," svarade hon förvånat och ögonen flackade mellan oss.

"Jag har sålt min verksamhet här och jag har bett Jason att följa med mig och öppna upp mitt nya ställe."

Jag sneglade bak på Bryce, det var inte en lögn direkt men det var inte heller sanningen. Inte för att jag brydde mig så mycket om lögner, så länge hon inte startade något drama här i hallen så var jag nöjd. Även om den där andra känslan fanns kvar i hjärtat. Han såg på mig en stund innan han gav mig en blick som sa mig att det var dags att gå och packa. 

Jag smet kvickt förbi morsan och skyndade mig in till mitt rum, rotade fram den största ryggsäcken jag hade och började trycka i kläder. Kallingar, strumpor, tre par jeans, ett par tröjor för olika väder. Mobil laddare och diverse prylar som fick plats i småfickorna. Klar!

När jag kommer tillbaka till hallen står dom kvar på samma ställe som när jag lämnat dom. "Men jag förstår inte varför ni måste åka så snart.." invände hon och kastade ett öga på mig.

"För att det blev bestämt igår att jag skulle följa med," svarade jag. "Jag hör av mig," sa jag snabbt och var på väg att gå, men sedan mindes jag vad Bryce hade sagt så jag vände mig om och gav henne en kram. "Ta hand om dig." Hon kramade mig tillbaka, men armarna kändes främmande runt min midja.

Sedan gick vi snabbt därifrån. Hela situationen kändes surrealistisk. Som att den aldrig ens hade skett, så snabbt hade det gått.

"Hon försökte inte ens stoppa mig," muttrade jag bittert.

"Vi gav henne inga alternativ, hon behöver pengar och du är den som försörjer henne," svarade han med en axelryckning, men jag visste att han försökte trösta mig på sitt sätt.

Jag knäppte fast ryggsäcken ordentligt över den svarta jeansjackan innan jag satte mig bakom Bryce. "Men jag har inget jobb längre, och jag räknar inte med att du ska försörja oss."

"Du har en lön kvar för den här månaden," sa han innan han tog på sig hjälmen.

"Visst," svarade jag och sträckte mig efter min, "men dom behöver jag. Vill hon fortsätta supa får hon fixa pengar själv."

Jag mötte hans blick i backspegeln och något sa mig att jag hade tagit rätt beslut, även om det kändes skit. Men lägenheten var inte mitt hem längre och efter att jag pusslat ihop bitarna efter Bryce och mitt samtal så insåg jag att jag nog aldrig skulle komma tillbaka. Om han hade varit på rymmen i flera år, dragit från ställe till ställe, så borde min framtid med honom bli likadan. Tanken skrämde mig inte så mycket som jag trott, jag hade ingenting här som jag skulle sakna direkt. Det enda som skrämde mig var personerna som jagade oss, men den tanken pressade jag undan långt inne i ett mörkt hörn och fokuserade på Bryce istället.

"Redo?" frågade han.

"Redo," svarade jag och tog ett fast grepp runt hans midja när han startade motorn och åkte iväg.

A/N - Det är egentligen här som historien börjar på riktigt. Ibland känns det som att allt har gått väldigt snabbt, men 13 kapitel bakgrundshistoria är ändå rätt mycket ;) Hur som helst, nu börjar äventyret!