Allt är som vanligt, nästan helt perfect. Eller.....för mig är det just nu helt perfect. Jag har mina bästa vänner, hästarna, ja det är ju kort sagt allt jag behöver. Mitt liv går helt enkelt ut på att vakna, gå till skolan, fixa högsta betyg, ut till stallet, sova och sen göra om allt igen. Idag var det inte en sån helt vanlig dag, jag började min dag med att ha försovit mig. Vanligtvis ringer väckarklockan vid sju men när jag vaknade kändes det som om jag fått sova i evigheter, ovanligt vaken. Men förklaringen stog precis brevid mig. Klockan var fem minuter över åtta. Först trodde jag att jag såg fel men ju mer jag tittade ju mer panik fick jag. Jag gnuggade mig i ögonen flera gånger tills det nästan gjorde ont. Tillslut insåg jag, tio minuter, jag har tio minuter på mig att klä på mig och gå till skolan. Frukost kan vänta, samma med håret. Men nu måste jag verkligen upp! Jag hade inte ens knutit skorna. Med oborstat hår som spretade åt alla håll i brunblont, jeans sen dagen innan, en T-shirt och oborstade tänder halvsprang jag i panik till skolan. Jag höll säkert på att bli påkörd flera gånger. När jag väl kom fram så var jag tydligen inte den enda som var sen. Adam, den populäraste killen i hela skolan kom precis efter mig till entrén. Jag försökte gå snabbare för att komma före, men det verkade som om att han hade samma taktik. Det slutade med att båda två sprang allt vad vi kunde genom hela skolan ända till skåpen för att snabbast lämna sina saker och ta sig till klassrummet i andra ändan av skolan. Men sen helt plötsligt så var det som om tiden stannade, jag hann liksom tänka på så mycket så länge..
Varför brydde jag mig om Adam? Han är ju den mest poppis killen i hela skolan, men jag har igentligen aldrig brytt mig om honom. Jag har alltid tyckt att han är så ytlig, bara gillar dem som är lika populära som honom. Någon stans mitt i min egna lilla värld så fortsatte tiden helt plötsligt att ticka. Tillslut stog båda två utanför klassrummsdörren, jag hörde nästan hans andetag.. Jag undrar om han hörde mina. Sedan öppnade han dörren med ett ryck, alla tittade på oss båda med sina klotrunta stora ögon. Inte minst våran vikarie... Annelie.
