Den magiska havsnäckan

En intensiv stirrings tävling

Alastair tystnade.

"Och det är berättelsen om Flickan Cornelia.", sa han till slut och granskade Cornelias chockade ansikte. Ögonen tittade nyfiket men halvt skeptiskt på Alastair. Vad hade han nyss sagt? Munnen var underligt torr och hennes hand höll ett krampaktigt grepp om axelväskans axelband. En ljus, vågig slinga hängde framför ena ögat men hon orkade inte sluta stirra. Visst, det var bara en berättelse (eller en saga i hennes öron), men hon blev underligt berörd av den - hela handlingen beskrev inprincip just henne och halsbandet. Hade han bara slängt ihop någon historia om henne, eller var det bara ett konstig sammanträffande?

"Öh...", var det ända hon fick fram, osäker om vad hon skulle säga.

"Vad tycker du om den?", frågade Alastair och gav henne en svårtydd blick. Hon besvarade blicken, det blev en ytterst pinsam och intensiv tystnad mellan dem medan de fortsatte att stirra varandra i ögonen. Från skillnad från Cornelia som bet sig hårt i läppen för att inte förlora denna underliga undermedvetna kamp var Alastairs ögon lugna och klara - han gav inte en ända liten vink på att ha ont ögonen eller vilja ge upp. Men det ville hon. En intensiv brännande smärta lade sig som en hinna över ögonen och ena ögonlocket ryckte i protest. Men till slut blev det för mycket och generad blinkade hon bort smärtan. 

"Jag... hrm...", harklade hon sig för att göra sig av med den pinsamma känslan som tagit plats inuti henne. "Jag... måste gå nu... tack." hävde hon urs sig och räckte sig trevande efter halsbandet. Men innan hennes han hann omsluta sig om det lena, genomskinliga tyget som påsett bestod av sattes en hårig hand urvägen. 

"Snälla, vänta." Sa han med en samtidigt låg och vänlig röst samtidigt det hördes en viss skärpa i rösten. Chockad öppnade Cornelia munnen för att protestera men backade, det var bäst att lyssna på vad han skulle säga. Hon gav han bara en missbelåten blick och nickade stelt. 

"Okej, först och främst; lyssna noga nu, är du snäll - det här är viktigt. Jag vet att du kommer uppfatta mig som någon galen, konstig farbror som bara pratar svammel... men det är jag inte. Jag förstår att du är förvirrad efter berättelsen och varför jag tilltalar dig på det här viset... Anledningen till den är att du snart kommer utsättas för någonting storslaget." Han sänkte rösten. "Och jag vill bara varna dig, detta halsband är speciellt, förstår du." Han sänkte rösten ytterligare. "Den är magisk."

=====================================================================================Hejsan allihopa! :) 

Det är Lunnan. Ledsen för ett kort kapitel, och att det inte alls kom så mycket som jag lovade er nu när det är sommarlov, det har varit mycket. Jag har varit ganska ledsen när jag skrivit detta, en person som jag har lärt känna har åkt iväg... och jag vet inte om jag någonsin får träffa henne igen. Hon ska tillbaka till Japan för er som undrar, så ja... Det känns lite tungt. Men aja, människor kommer och går, eller hur? Sorgligt, javisst, men det är... naturligt. Man vänjer sig... tillslut. Jag kände inte den här personen så jätte bra, men hon har verkligen lämnat ett avtryck i mitt liv, och det är jag extremt tacksam över. Det var en fin tid vi hade, bara en vecka, men det var en trevlig vecka. Så jag önskar henne all lycka till med sitt liv och att våra vägar kommer korsas igen. 

- Lunnan