Lauras POV:
Regnet öser ner och vi småspringer genom stan.
Efter en stund tar vi oss in på en rätt fin restaurang. Inte alls sunkig på något sätt men ändå inte sådär överdrivet lyxig. Perfekt.
Ross för med mig till ett bord och sätter sig ner på en hög stol.
Jag går för att sätta mig på stolen mittemot. Men den är så hög att jag inte kan sätta mig.
Jag placerar båda händerna på stolen och hoppar upp. På något vis lyckas jag kravla upp på stolen vilket är bra.
"Herregud vad duktig du är Laur", skrattar Ross med ett brett leende.
Shiiiit han är ju bara FÖR snygg. Hur ska jag klara mig hela kvällen utan att rodna eller stirra för mycket...?
"Ja, jag vet", säger jag till svar och borstar automatiskt bort osynligt smuts från mina kläder.
"Riktigt duktigt... Åh!" han avbryter sig när han ser en servitör gå förbi.
Ross vinkar sig till hans uppmärksamhet.
Servitören kommer fram till oss och jag ser tydligt att han inte är en thailändsk man. Hans hår är brunt och ögonen grön-blåa.
Jag drar efter andan- det är Ellington Ratliff!
"Kan vi beställa mat av dig?" frågar Ross.
"Ja", säger Ratliff. "Såklart mannen."
Ross och jag beställer vår mat och Ratliff går iväg.
Jag vänder mig skrattandes mot Ross.
"Det där var ju Ratliff!" fnissar jag.
Ross ser förvirrad ut.
"Nej, såklart inte!" säger han. "Tro mig, E-Rat är på hotellet. Men jag kan medge att servitören var rätt lik honom."
Jag blir förvirrad. Jag hade nästan kunnat slå vad om allt jag äger på att det var Ratliff vi beställde maten av.
***
Jag älskar den här restaurangen! Deras mat är jättegod och helt enkelt bäst. Dessutom satsar de på riktigt hemmagjort, vilket är modigt och personligt.
"Kolla, efterrätten är här!" utbrister Ross plötligt efter ett långt samtal om hur dåliga vissa människor är på att sätta dit lösögonfransar på sig.
Vissa är helt urusla på det.
'Ratliff' kommer till oss och ställer fram två tjocka glasburkar på bordet.
Underst ligger stora bitar av hemmagjorda digestive kex, sen ett tjockt lager av cheesecake med vitchoklad klumpar i. Överst rinner en lemoncurd.
Jag tar en prövande tugga. Det smakar alldeles ljuvligt.
Plötsligt hörs ett dunkande ljud och sen händer allt snabbt. Skrik, panik och folk som klättrar upp på borden.
Det är för att vatten rinner in i restaurangen med väldig fart. I takt med att vattnet stiger ju mer panik får gästerna.
Jag och Ross klättrar upp på bordet några sekunder innan en liten ström drar ner våra stolar på golvet.
"Det har visst blivit översvämning", säger Ross och ler åt mitt antagligen helknäppa fejs.
"Vi dör väl inte?" frågar jag med sprucken röst. Jag vet ju svaret innerst inne men min rädsla är kraftigare än min intelligens just nu.
Ross brister ut i skratt och lägger ena armen om mig. Jag kurar ihop mig mot honom.
"Laura, vattnet når aldrig så högt upp", ler han. "Ser du, vattnet är kanske en decimeter djupt. Grejen är att vi blir nog kvar här ett tag om du inte vill vada ut genom smutsigt regnvatten som antagligen har blandats med smutsvatten."
Jag skrattar till.
"Smutsigt regnvatten och smutsvatten", ler jag. "Så fyndigt."
Sen drabbas jag av en förskräcklig tanke- mina föräldrar! Såklart att de inte skulle sitta ute i spöregn! De måste ha gått in och upptäckt att jag var borta för längesen.
"Herregud", flämtar jag och fiskar upp mobilen medan Ross frågande höjer på ögonbrynen.
Jag ser att Vanessa har skrivit:
Jag sa till M & P att du va på promenad.
Jag ler för mig själv. Det är så bra att Vanessa ställer upp för mig.
Sen ser jag att jag har fem missade samtal från mamma. Suck.
Jag ringer henne.
"Laura!" utbrister Ellen efter en signal. "Var i hela friden är du?"
"Ta det lugnt mamma", säger jag och försöker låta lugn själv. "Jag var ute och gick när det plötsligt började spöregna. Jag gick bara in på första bästa restaurang men jag tror det dröjer tid lite innan jag kommer hem igen."
"Jaså du", säger hon. "Och varför var det ingen som sa att du gick på promenad?"
Nu gäller det Laura, tänker jag. Nu måste du ta till dina skådis skills på riktigt.
"Jag berättade för Vanessa", svarar jag oberört. "Hon lovade att säga till er... Glömde hon det? Isåntfall är jag inte förvånad. Min syrra är riktigt glömsk av sig."
Ellen är tyst en lång stund. Hjärtat bultar hårt, nu kommer jag få veta om jag är avslöjad eller inte.
"Det har du rätt i", säger hon tillslut och jag andas tyst ut. "Nessa har alltid glömt att berätta sådana här saker för oss."
"Ja precis", säger jag. "Men du, vi ses väl sen så fort jag lyckas lämna den här restaurangen."
"Ja det gör vi!" säger Ellen. "Ses! Hejdå."
Jag lägger på och kramar hårt mobilen av lättnad.
"Wow Laura", säger Ross och ler. "Det där var snyggt gjort."
"Jag vet", svarar jag flinandes. "Förresten, nu har vi ju gott om tid att äta upp efterrätten!"
"Det har du fullkomligt rätt i Laura", ler Ross och äter en tugga av sin efterrätt.
***
"Jag är hemma nu", säger jag och öppnar dörren.
"Hej gumman!" ler mamma och kramar mig. "Vi satt uppe och väntade på dig."
"Tack och förlåt om det dröjde", säger jag. "Jag glömde berätta på telefonen att det var översvämning på restaurangen så jag fick ju vänta jättelänge innan jag kunde gå."
Jag kollar snabbt på pappas digitala klocka att den är strax efter ett på natten.
Vilka äventyr.
