My heart is skipping a beat ~ f.s

0

Rochelle

Take a breath, take a deep

Calm yourself, he says to me

If you play, you play for keep

Take the gun, and count to three...

Låten spelades högt i hörlurarna påväg till flygplatsen. Att lämna USA för andra gången är lite konstigt. Jag trodde att vi skulle stanna här men nej. Mamma klarade inte av att bo kvar här. Pappa vägrade flytta tillbaka till Brasilien. Däremot kunde vi flytta till Portugal men det ville inte han heller. Han ville att vi skulle bo i Sverige. I kalla Sverige.

Pappa är född i Brasilien. Min farmor är från Portugal och farfar från Sverige. Mamma är född i USA. Precis som Mormor och Morfar. Och... Farbror Paul.

Inget har gått bra i livet nu när han borta. Alla i skolan har börjat mobba mig för att jag grät och inte kom till skolan. Pappa har cancer och kan dö när som helst. Mamma har ALS. Hon kan dö när som helst. Desutom har hon cancer. Så inget i mitt liv går bra för tillfället. Men att flytta är nog inte lösningen. Jag tycker att mamma ska stanna och pappa ska åka. Mamma vill nog inte dö i Sverige och inte hinna säga hej då till mormor och morfar. Pappa hinner ju.

Snabbt hoppar jag ut ur taxin och plockar ut min resväska. Mason hoppar ut efter mig. Snabbt tar han sig resväska och springer efter mig som redan börjat gå till incheckningen.

"Jag vet att du saknar Paul. Det gör jag med. Och jag vet att du inte vill flytta till ett annat land för femte gången och jag vet att du är orolig för mamma och pappa med att sura hjälper inte. Jag vet för jag har gjort det de senaste veckorna" säger min storbror Mason.

Han är den bästa storebror man tänka sig. Han var fem när jag föddes. När jag är ledsen så tröstar han mig. När jag är sur gör han mig glad. När jag är glad gör han mig gladare. Om det är någon i familjen jag skulle favorisera är det honom. Jag vill aldrig att han ska försvinna ur mitt liv.

"Varför är du så bra? Du gör mig glad när jag är ledsen. När jag inte ens vill" säger jag och kramar om honom.

"För jag älskar dig. Du är min favorit" viskar han tyst i mitt öra.

"Menar du det?" viskar jag tillbaks. Jag känner en liten salt vattendroppe falla ner på min kind. Han kollar mig rakt i ögonen och ler.

"Självklart. Du var den som gjorde mig glad när jag var ledsen. Ditt skratt" säger han och torkar bort tårarna som har runnit ner på kinden.

"Barn glöm inte att vi mellanlandar i London. Vi stannar där i två dagar. Sedan åker vi till Sverige" ropar mamma från taxin där hon betalar.

Jag lämnar inte Masons sida en sekund och han lämnar inte min.

~Två timmar senare~

Med mig på flyget har jag min handväska som väger en del. Flera gånger har jag varit tvungen att stanna för den väger så mycket. Mason har erbjudit alla gånger att bära den men varenda gång envisas jag och säger jag "jag klarar mig!".

"Vad är det du har i väskan egentligen?" säger han när vi har satt oss ner på våra platser.

"Nödvändiga saker" säger jag och märker hur dumt det där lät.

"Som?" skrattar han fram och kollar på mig med en skämtsam blick.

"Mobil, laddare, Starbucks muggar asså dom som man köper separat of course, dator, bok, hörlurar och plånbok" säger jag och kollar ner i marken.

"Jävlar vad mycket du hade med dig då" säger han och nickar.

"Men vi väntar i typ fem timmar i New York you know" säger jag och kollar på honom med en menande blick.