En helt vanlig skoldag

Kanske cancer

- Hallå! Är du vaken eller? ropar Tobias. Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Jag förstår ganska snart att jag sitter i matte salen. Tobias, som sitter bredvid mig ser oroligt på mig och det gör Elliott också, han sitter framför mig och Tobias med Pelle.
- Vad är det? frågar jag och försöker att låta vaken, vilket typ misslyckas totalt.
- Du somnade... påpekar Elliott och ler.
- Och? Jag fattar inte hur ni lyckas hålla er vakna. Sen när blev matte upp pigande? fräser jag surt.
- Okej, du har en poäng... säger Tobias och fortsätter räkna, eller lyssna på musik och låtsas göra det...
Jag tittar på klockan på väggen, sen på min och sen på den trasiga som ligger vid dörren. Sen så konstaterar jag......att det är alldeles för lång tid kvar till lunch.
- Nån som är hungrig? frågar Pelle.
- Lägg av. säger jag och försöker att räkna. Klockan tickar irriterande långsamt. Ibland, när jag inte orkar konsertera mig på lektionen så tittar jag på klockan och föreställer mig att den lever. Att den rör sig extra långsamt för att plåga mig, och tänk allt konstigt den skulle se? Om den levde alltså... Det måste väl hända något intressant i det här rummet? Förutom att 20 snorungar som inte kan låta bli att kasta suddiggum på varandra ska räkna och undra varför man egentligen är i skolan? Jag kommer oftast fram till 3 saker. 1. Klockan lever inte. 2. Att få suddiggum i bakhuvet gör ont. Och 3. Det har aldrig och kommer aldrig att hända något intressant i det här fula och ytterst irriterande klassrummet. Sen så brukar allt det där sluta med att jag tänker på något helt annat. Tex på vad min mamma frågade, om jag har läxor att göra klart, svaret blir alltid ja på den frågan, om någon kommer att vara hemma när jag kommer hem idag, vad jag åt igår, jag brukar oftast inte komma ihåg det. Men en sak jag kommer ihåg nu, är att min mamma berättade om några tjejer och killar som hon gick med i 9an. Hon sa att när dom fått sina betyg så var det många som kom fulla till skolan, slutade arbeta eller typ sa en massa saker till lärarna. Vissa drack på skolgården och festade, sånt som man inte skulle göra med risk för försämrade betyg.
- Hallå! Vi slutar! tjoar Victor och börjar packa ihop sina saker. Det blir ett väldans liv och alla börjar packa ihop och gå till lunchen. Det var någon som ropade ut vad det skulle bli för mat idag, men vem och vad har jag glömt. Det är liksom inte viktigt, man får ju samma mat ändå, det spelar ju ingen roll om man så visste det 10 veckor i förväg eller om man inte har en aning. Jag tar mina saker och går, precis som 19 andra elever. Matsalen är en byggnad för sig så jag tar på mig skorna och går över skolgården. Jag tänker på stackars Sanna som är sjuk, hon ringde innan skolan började och sa det. Vilken tur vissa kan ha då, får vara hemma och käka choklad. Medans vissa andra måste höra på och äta vad det där än är. Det ska tydligen föreställa någon soppa, eller något åt det hållet. Jag tar ett knäckebröd och lite morötter. Så när jag tänker efter så tycker jag inte synd om Sanna, nej, om hon inte är magsjuk eller nåt sånt. Jag äter snabbt upp min mat och går ut på rast.

Efter rasten:

Det är lektioner igen. Såklart, efter rast så kommer lektion, sen så ska man ta bussen hem. Det är svenska, vilket är mitt favorit ämne och som vi har med min favorit lärare.
- Okej, småungar. Idag så vill jag att ni ska skriva 2 dikter, en som beskriver dig själv och en som beskriver en du känner. säger Alfons. Han har oss i svenska och kallar alla för småungar. Jag tror att det beror på att han är så lång. Men han kallar mig för lillen, eftersom att han är 1 meter och 88 cm. Och jag är 1 meter och 55 cm.
- Vad är du om vi är småungar? frågar Pelle.
- En gammal gubbe som man inte ska bråka med, sätt igång nu Jansson. säger Alfons. Pelle heter Jansson i efternamn, har brunt hår och spelar basket.
- Jaha... muttrar han nu och stirrar på papperet framför sig. Jag gör det samma. En dikt? Varför i hela fridens namn en dikt? Jag tänker efter noga, jag kan ju göra en sån där dikt som bildar mitt namn, fast med ord. Jag skriver Livia med stora bokstäver och börjar fundera. På L så skriver jag liten, eftersom att jag är kortast i klassen. På I så skriver jag Idrottandes eftersom att jag går på handboll. Men v? Vad finns det för adjektiv på V?
- Vad finns det på P? frågar Pelle och vänder sig om.
-Provocerande, patetisk eller pinsam. Välj själv. säger jag och struntar i att Pelle låtsas svimma och ramlar ner på golvet. Som om mina ord gjorde honom ledsen.
- Upp med dig Jansson. ryter Alfons och drar upp Pelle.
- Förlåt, jag tror att jag svimmade. svarar Pelle ynkligt.
- Tror du? frågar Alfons och trycker ner Pelle på sin stol och går iväg.
- Värst vad han var sur... säger Tobias och skriver Tokig på sitt papper.
- Jag ska bara till kopieringsrummet, snälla, jobba eller låt iallafall bli att skriva på väggarna, ni är väl ändå inga djur... säger Alfons och går. Emilia, Tuva och Elin är genast framme och ritar på väggarna med tusch pennor. Joel, Didde och Olle börjar dansa på borden.
- Men Joel! Du kan ju inte dansa! säger Didde.
- Va? Jag är ju värsta proffset ju! säger Joel och gör en piruett, men snubblar och ramlar ner på golvet. Jag skrattar och ser på Alexander som står vid dörren och håller utkik. Han gör alltid det. Det är som att allt liv i själva klassrummet inte berör honom, det liksom finns bara där. Som allt annat man inte tänker på, att kaffemaskinen är bredvid brödrosten, även om jag aldrig använt den, att toalettrullen alltid är till höger om toaletten, att tidningen alltid ligger på köksbänken när jag vaknar på morgonen och att katten alltid sitter och väntar på mat när man går förbi skålen på morgonen. Det mesta man inte tänker på är saker som händer på morgonen, för då är iallafall jag bara halvt en människa. Andra hälften sover typ fortfarande. Den delen är iallafall av obestämd form. Jag stirrar på mitt papper. Något måste det väl finnas? Jag bestämmer mig för att söka på det, Google är ju smartast. För ingen lärare kan på allvar tro att när man är 14 år så tror man fortfarande att ens föräldrar kan allt. För nej, det kan dom inte vill jag bara säga till er som inte kommit på det än. För då är det minsann på tiden. Jag går in på någon hemsida och får flera förslag, världsvan. Nej, inte jag. Välutbildad, nej inte jag. Väluppfostrad, nej absolut inte jag. Till slut så hittar jag ordet vild. Det passar, för om man inte är vänlig, väluppfostrad och världsvan så kanske man är vild? Jag skriver snabbt ner det innan jag hinner ångra mig. Då var det i igen. Jag funderar ett tag på att ta samma, men det låter konstigt.
- Affe kommer! väser Alexander och alla sätter sig snabbt på sina platser.
Alfons kommer in och ser på oss. Jag ska vara helt ärlig och säga att om blickar kunde döda hade jag bett dig hälsa min mamma och säga att jag älskar henne. Och att jag vill ha en fina begravning.
- Okej, jag fattar att ni inte suttit så hela tiden, så sluta se så skyldiga ut. Nästa år så kommer ni att ha någon annan i svenska. Hur ska det då gå... suckar Alfons och skakar på huvudet.
- Det är väl inte så farligt? frågar Joel.
- Nej Joel, du har rätt. Det är värre. säger Alfons och det syns att han är nöjd. Joel ser snopen ut och resten av klassen skrattar, och jag också såklart. Det är svårt att låta bli.
- Men nu kan ni sluta skratta, för ni får ha mig nästa år ändå. säger Alfons och hela klassen hurrar. Jag vet inte varför men alla gillar liksom Alfons, men man klagar ändå på alla uppgifter. Jag skrattar för mig själv och fortsätter. Det är bara så irriterande när Alexander skriker och löjlar sig. Ja! Ett adjektiv på i, irriterad! Jag skriver snabbt ner det och kollar sen på klockan. Jag slutar om 20 minuter så jag får skynda på. Jag har bara a kvar. Jag ler och skriver ner det sista adjektivet. Allt som allt så står det...
Liten
Idrottandes
Vild
Irriterad
Assgrym
Okej, nu måste jag skriva en dikt om någon som jag känner... På papperet vi fått så står det att det får vara om ens bästa vän. Jag skriver Sanna och börjar tänka efter. Sanna är väldigt snabb, allvarlig, noga, nöjd och..... adopterad. Sanna kommer från Kina egentligen, men hennes föräldrar dog i en bilolycka när hon var 1 år gammal.
Så min andra dikt gick snabbare, det var mycket enklare att skriva om någon annan, den låter allt som allt så här...
Snabb
Allvarlig
Noga
Nöjd
Adopterad
Jag lämnar in mitt papper och sitter sen tyst och väntar på att det ska ringa ut. Återigen så är jag säker på att klockan vill mig något ont. Den bara gillar inte mig. Efter ett tag så kommer jag på att det inte är samma klocka som innan, men jag tror inte att det finns någon klocka som vill mig väl. Det är därför jag vägrade att köpa en klocka att ha på armen för att sluta komma försent till allt. Klockor och jag passar helt enkelt inte ihop. Min mamma tjatar fortfarande om det, men det är som det är. Det är inte lönt att klaga, jag ska bara inte ha någon klocka.
- Färdig? frågar Tobias.
- Nej jag sitter bara och gör ingenting för att jag har jättemycket jobb kvar. säger jag sarkastiskt.
- Jaha. svarar Tobias och verkar inte förstå att jag är sarkastisk. Eller så struntar han bara i det. Jag ser ut över klassrummet istället för att prata. Erica och Madelia sitter och pratar, eller skrattar. Joel sitter på Diddes rygg och Didde klagar, högljutt.
- Gå av! Jag är väl ingen ko heller! skriker Didde.
- Ko? Du menar väl häst? frågar Joel och rör sig inte en millimeter.
- Nej Joel, säger jag ko, så menar jag ko. Jag säger väl inte ko för att jag egentligen menar häst? Nu får du skärpa dig! säger Didde och sträcker på sig. Joel ramlar av och landar på någons fötter. Och inte vilka fötter som helst inte.
- Och vad har vi här då? frågar vår rektor, Smilla.
- En ko. svarar Joel.
- Jaså, du menar väl häst? frågar Smilla.
- Nej, ko. Eller hur Didde? säger Joel och reser på sig.
- Ja om du vill vara en ko så, inte mig emot. säger Didde.
- Men du sa ju ko! förklarar Joel.
- Nej. Nu får du nog använda vad du än har innanför skallen. säger Didde.
- Men... protesterar Joel.
- Nej Joel. Jag följer dig till skolsyster. Du måste ha någon form av minnes blockering. Kanske cancer? föreslår Didde.
- Men cancer har ju inget med minnet att göra! säger Joel.
- Men är du läkare kanske? frågar Didde. Joel skakar på huvudet.
- Nej, du är ingen läkare. Är jag det då? frågar Didde. Joel skakar på huvudet igen.
- Men då så, då har du alltså fått cancer i minnet. fastslår Didde. Han tar tag i Joels arm och dom börjar plocka ihop sina saker. Eller Didde samlar ihop alla saker dom har på bänken och slänger ner allt i Joel väska.
- Men Didde! Varför gjorde du sådär? frågar Joel.
- Vad? frågar Didde.
- Du slängde ju ner allt i min väska! Till och med våra korgar. Dom ska ju vara kvar! säger Joel och ser på det nu helt tomma bordet.
- Men det har vi ju inte tid med nu! Cancern kanske sprider sig. säger Didde och sätter upp stolarna. Det ringer ut och alla börjar packa ihop och gå.
- Vänta! ropar Alfons. Han står bredvid Smilla och alla stirrar på varandra. Det är aldrig bra när rektorn har något att berätta.
- Jag vill bara säga att ni får veta era nya klasser på fredag, alltså imorgon. säger Smilla. Det är som att hon tryckte på en knapp när hon gick ut. För alla börjar sprata, eller typ skrika.
- Okej, ut nu! Vi ses imorgon! skriker Alfons för att överrösta alla och klassrummet töms sakta. Jag tar min väska och går. Imorgon är det fredag, ja, livet är nog rätt bra ändå.

Diddes perspektiv:

- Joel! ropar jag. Jag försöker se vart Joel tog vägen. Vi skulle ju till skolsyster för att bota hans cancer men det är fullt i kapprummet och jag kan inte se honom. .
- Ha Didde, du är för kort, du kan inte se över alla. säger Liam.
- Men om jag gör såhär då. säger jag. Jag tar min väska, slänger den på marken och ställer mig på den.
- Eh.. säger Liam.
- Ser du? Jag känner mig flera meter längre. säger jag.
- Du menar kanske cm. säger Liam.
- Men om jag gör såhär då! säger jag. Jag öppnar min väska och tar ut den tjockaste boken jag hittar. Matteboken. Sen så lägger jag den på väskan och ställer mig på väskan igen. Fast på matteboken också den här gången.
- Men Didde! Det blir ju ingen skillnad! säger Liam.
- Jo, nu står jag på min väska OCH på min mattebok. Innan så stod jag bara på min väska. Då låg ju matteboken I VÄSKAN. säger jag och är extra tydlig. För Liam verkar inte fatta.
- Jaha, men nu blev du typ 2 cm längre. Du är fortfarande inte tillräckligt lång. säger Liam och ler självbelåtet.
- Jaså inte? Okej, men om jag gör såhär. säger jag. Jag går fram till Liam och puttar honom så att han ramlar.
- Aj! Vad gör du? frågar Liam. Jag svarar inte utan tar hans skor och sätter på mig dom. Sen så ställer jag mig på min väska och matteboken.
- Nu då? Dom här skorna är så stora så dom måste ha gjort mig minst 1 halv meter längre... säger jag.
- Nej Didde. säger Liam. Han puttar bort mig och tar på sig sina skor.
- Okej, då ställer jag mig på stolen då. säger jag. Jag går fram till stolen jag pekade på och ställer mig på den.
- Varför gjorde du inte det från början? frågar Liam.
- Tyst Liam! Jag ser Joel! säger jag. Jag springer fram till Joel och tar upp min väska i farten.
- Hejdå Didde... säger Joel.
- Nej! Vi ska ju till skolsyster! säger jag.
- Men... protesterar Joel.
- Nej! Kom ihåg din minnes-cancer grej. säger jag. Jag och Joel går till skolsyster. Men vad som hände där får vi ta en annan gång!