My Own Bad Boy

Kap.12 - Vårbalen, part 2

Adrians perspektiv
Jag avbryter snabbt kyssen med Linn och springer efter Lizzie. Varför springer jag efter en tjej som nyss dissa mig? Vad är det för fel på mig?
"Lizzie vänta!" Ropar jag när vi precis lämnat lokalen. Hon stannar äntligen upp och jag tar ett djupt andetag. Jag borde verkligen börja springa igen!
"Vad? Vad vill du mig?" Säger hon irriterat. Jag närmar mig henne, hon står fortfarande vänd mot vägen med ryggen mot mig.
"Vänd dig om." Säger jag krävande och tar lätt tag i hennes arm. Hon rycker till lite men låter min hand vara kvar. Jag drar i henne för få henne vänd mot mig. Hennes ögon är rödsprängda och hennes smink alldeles utsmetat. Trots det har jag aldrig sett någon vackrare i mitt liv. Hon snörvlar till och torkar sig med handen i ansiktet för försöka ta bort sina tårar och det förstörda sminket.
"Varför be mig när du ändå gör det åt mig?" Säger hon så stöddigt hon kan.
"Låter trevligare." Svarar jag och flinar. Hon ser på mig och jag möter hennes blick.
"Adrian?" Säger hon och släpper inte min blick i ens en sekund.
"Ja?" Svarar jag utdraget.
"Varför kom du efter mig? Du är med Linn ju." Säger hon nyfiket. Allt jag vill göra just nu är bara att få kyssa henne och hålla henne i min famn.
"Därför jag ville." Svarar jag ärligt tillslut.
"Varför ville du?" Frågar hon vidare. Jag suckar och bryter vår ögonkontakt. Det här är första gången vi har haft ett samtal som gått så här länge utan att skrika på varandra eller förolämpa varandra eller flirta med den andre. Otroligt! Varför är jag så dum att jag följde efter henne.
"För jag ville göra detta." Säger jag och drar in henne i min famn och kysser henne.

Lizzies perspektiv
Adrian drar in mig i sin famn och kysser mig passionerat. Än en gång låter jag vår kemi sluka mig. Varje gång vi kysstes sköts det fyrverkerier och jag blev helt förlorad i vår magi. Men det här var så fel. Han är min drog, jag visste hur fel det var att fortsätta ta de men jag gjorde för jag älskar känslan.
"OMG!" Hör jag en förvånad Jennifer säga. Fan! Snabbt släpper jag och Adrian varandra och stirrar förvånat på en minst sagt förvånad Jennifer.
"Du säger inte ett ord om detta till nån. Förstått?" Säger Adrian hotfullt till henne och hon nickar osäkert. Hon möter min blick och jag undviker hennes.
"Bra." Säger han och lämnar oss. Jag kan inte tro honom! Först springer han efter mig och sen bara går han. Vad fan är hans problem?!
"Vad hände precis?" Säger Jennifer förvirrat och ser på mig för en förklaring.
"Det är en lång historia." Suckar jag och börjar gå till parkbänken nära oss. Hon följer efter mig och sätter sig ned bredvid mig.

"...Så efter vi legat med varandra har liksom allt förändrats mellan oss. Tidigare brukade vi vara de som skrek på varandra tills vi tillslut blev så kåta att vi kysste den andre. Men nu, nu är det som nån slags lek om vem som vunnit. Han försöker få mig till att ligga med honom igen men jag vill inte göra samma misstag två gånger." Avslutar jag med.
"Var det verkligen ett misstag för dig då?" Säger Jennifer lugnt och ser på mig. Jag hittar en blomma som jag börjar pillra på medan jag tänker på vad jag ska svara med.
"Egentligen inte, jag tror jag gillar honom men det är galenskap." Svarar jag tillslut på hennes fråga.
"Är det verkligen det? Ni har haft nån slags kemi sedan första dagen ni träffades, och de saker han verkar ha gjort för dig så verkar det som att han bryr sig om dig ändå. Så Lizzie vad är problemet?" Säger hon till mig förståndigt.
"Problemet är honom. Han kommer aldrig ändra sig för mig, hans gäng är allt. Jag förstår det och jag skulle aldrig be honom att ge upp det men om han nu gillar mig tillbaka så måste han växa upp. Vi skulle aldrig kunna funka. Jag behöver en man, inte en kille som leker runt bara." Svarar jag och suckar.
"Okej jag fattar, ska vi dra hem?" Frågar hon och reser på sig. Jag reser på mig och nickar som svar till hennes fråga. Vi börjar prata om något annat och går hem.

Jag och Jennifer sitter och kollar på Scream när Adrian kommer staplande genom dörren. Jennifer vrider på sig obekvämt. Hon är den enda som vet hela storyn mellan oss, ingen annan visste vad jag och Adrian gjort.
"Lizzie!" Ropar Adrian från hallen. Jag vägrar att svara och koncentrerar mig hårt på filmen. Jennifer ser på mig för se hur jag reagerar. Just nu ville jag bara gå upp på mitt rum och gråta tills jag somna av utmattning.
"Lizzie!" Ropar han igen, nu en aningen arg.
"Jag tror det är dags för mig att gå nu. Ring mig om det är nåt." Säger Jennifer och reser på sig. Hon går ut i hallen och jag kan höra att Adrian slänger nån kommentar till henne men hon ignorerar honom och går. Jag hör hur Adrian suckar och sparkar av sig skorna. Han börjar gå mot köket. Snabbt stänger jag av tv:n och börjar gå mot trappan för komma till mitt rum. Halvvägs där känner jag Adrians hand greppa tag om min arm för andra gången ikväll.
"Så du är hemma." Säger han nöjt.
"Ja. Vad vill du mig?" Svarar jag irriterat och skakar av mig hans hand. Egentligen är jag inte dugg irriterad på honom, bara sårad. Jag trodde jag inte gilla honom men det gör jag. För när jag såg honom kyssa Linn var det som om något i mig gick sönder. Allt jag ville var att han skulle ta mig i sin famn och säga att jag var hans för alltid, men det vet alla att det aldrig skulle hända. Adrian var ingen pojkvän, han var en player.
"Vad jag vill dig är att du slutar springa ifrån mig!" Säger han högt och surt. Tur att det var bara vi hemma ikväll annars hade de andra vaknat nu.
"Varför då? Du har ju alla andra tjejer som springer efter dig. Du är så dum, vet du det. Du går efter den enda tjejen som aldrig skulle springa efter dig, som istället springer ifrån dig. Har du nån grej som gör att du måste ha det du inte kan få, eller skadar jag bara ditt ego så du var tvungen att motbevisa det?" Svarar jag honom med lika höjd röst.
"Vad är ditt problem Lizzie? Du gillar inte mig så varför bryr du dig om jag är med andra tjejer?" Säger han och närmar sig mig. Jag är bara en meter från trappan. Om jag springer kanske jag hinner upp utan att han stoppar mig.
"Inget." Säger jag och står istället kvar fastklistrat. Jag möter honom rakt på och backar inte en millimeter när han nu tar ännu ett steg närmare mig för se ner på mig.
"För vara du så ljuger du enormt dåligt just nu." Skrattar han. Nu är jag förbannad på honom men också alldeles tänd på honom. Det var nåt sexigt med han i sin skjorta och de fina jeansen och med sitt hår stylat också.
"Vad ska du göra? Gå till någon av dina slampor istället." Svarar jag avskyvärt och korsar mina armar över bröstet.
"Nån som är svartsjuk eller?" Säger han retsamt och drar handen genom sitt hår så det blir alldeles rufsigt. Jag biter mig i läppen. Åh vad jag vill ha honom nu.
"Nej, men jag bara säger att slampor har du gått om." Säger jag lugnt men mitt hjärta går i hundraåttio. Allt jag ville var att han skulle böja sig ner och kyssa mig. Det fattades inte mycket ens tills våra läppar skulle kunna mötas i en underbar kyss.
"Som jag sa tidigare, varför bryr du dig?" Säger han utmanande.
"Det gör jag inte. Nu om du ursäktar ska jag gå och lägga mig." Svarar jag tillslut efter en stunds intensivt stirrande. Jag vänder mig om och börjar gå mot trappen. Helst av allt vill jag att han ska stoppa mig nu och kyssa mig. Men jag kommer hela vägen upp för trappan och in på mitt rum utan någon Adrian som stoppat mig.