Narrens resa

Narren - 0 -

Kära Mor,

Jag är väl medveten om att alla i byn kallar mig för Narren bakom min rygg, de tycker jag är naiv och att min unga ålder är genomskådlig så fort som jag öppnar munnen, men jag vill utforska världen. Jag är nyfiken upptäcka och i byn har jag vandrat varje steg, jag vet vart alla åar leder till och vart varenda sten och kvist ligger i skogen. Jag vill upptäcka något som aldrig har upptäckts förut.
Mitt beslut av att bege mig ut i världen var spontant. Mödosamt skriver jag detta brev till dig mor, jag ger mig iväg tidigt imorgon, solen kommer att precis ha börjat vidröra åkerfälten när jag står där vid kullen som vilar över byn. Var inte orolig mor, min första destination blir grannbyn, jag kommer förbli där några dagar tills jag vet vart min resa egentligen ska ta mig.

Mvh, Narren

Hon lägger ner sin penna på skrivbordet och förseglar brevet som hon samma kväll ska placera på sitt moders nattduksbord. Narren, hon hade accepterat att det nu skulle förbli hennes namn och hennes att alltid förbli. Hon tyckte inte särskilt om att byborna beskrev henne som simpel och att hon lägger allt för mycket tro på hennes drömmar, hennes idéer och mål om att utforska världen, men när hon väl tar de första stegen längs stigen som leder upp till byns högsta kulle, så finner hon det på något sätt humoristiskt att hennes äventyrslysten och frihet inte var något som var värt att firas eller känna en avundsjuka bland byborna.

När Narren väl kommer till kullens topp och ser ut över byn. Samma gamla stiger hon vandrat, kvistarna i skogen och alla åar. Känner hon att det är nu som hennes äventyr börjar. Hon får syn på en vit ros som hon plockar, det måste väl ändå vara ett tecken på att hennes val inte alls var någon dårskap och att denna resa skulle kunna ha något givande. Hennes huskatt följer med ett par skogspartier, ett ytterligare tecken att hon kan vara på rätt väg, Narren sträcker ut sina armar, ett leende, och omfamnar den nya världen som hon nu skall beskåda.