Publiken tömmer ut och arenan är nästan tom när jag tar Adam vid handen och leder honom till ett av de mer avskilda områdena. Hans hand är ett tryggt ankare i det tumult som plågar mig inombords. När jag tvingar mig att möta hans mörkt blåa blick, känner jag genast ett tryck mot strupen, som om orden jag vill säga har bildat en knut jag inte kan lösa upp.
Min puls fladdrar och tankarna snurrar.
Hans ögon, mörkare än en stormig havsvik vid skymning, fångar och håller mig när jag stammar fram min inledning. "Adam, jag vill att du hör detta från mig... bara mig", jag sväljer och kämpar för att forma orden, och han ser på mig med en djup förståelse som lägger en tyngd i luften.
Jag tar ett djupt andetag och syret ger mig styrkan att fortsätta. "Les Lions har sökt mig... i månader nu. Långt innan vi sågs igen, innan jag ens visste att du var i Uppsala", min röst är brådskande intensiv, och jag känner mig naken under blickarna från ett förbipasserande par som sneglar på oss.
Adam kastar en blick mot personerna och hans käkben spänns, en skarp linje bildas mellan hans ögonbryn. "Låt oss åka hem till mig. Du kan berätta allt där, i lugn och ro", föreslår han med en ton som inte tillåter några invändningar.
Jag nickar tyst, tacksam för möjligheten att undkomma de nyfikna ögonen och känslan av att vara så utlämnad. Vi går genom de tomma korridorerna, där varje steg vi tar ekar i tystnaden som har lagt sig över baskethallen. Våra händer är fortfarande sammanlänkade, en tyst försäkran om att han fortfarande är med mig. Om att han fortfarande är min.
Ute på parkeringen är luften frisk, och en lätt bris får mig att rysa lätt. Adam noterar detta och drar mig närmare medan vi går mot hans bil. Bilen startar med ett mjukt brummande och vi lämnar baskethallens nu kusliga ensamhet bakom oss. Jag känner mig splittrad inuti; å ena sidan är det en lättnad att äntligen kunna dela hemligheten, å andra sidan är jag orolig för hur Adam kommer att reagera.
Vi anländer till Adams hem, en plats som känns trygg. Han låser upp och vi stiger in i det mjuka skenet från hallens belysning.
Adam gestikulerar mot soffan och säger, "Sätt dig, jag gör oss något varmt att dricka." Hans röst är mjuk, men jag kan se den dolda spänningen i hans ögon. Han försvinner in i köket och jag hör ljudet av vatten som fylls i en vattenkokare, en vardaglig handling som ger mig en stunds andrum.
Jag sjunker ner i soffan, känner dess välkomnande mjukhet och tar ett ögonblick att samla mina tankar. Jag vet att nästa timme kommer att vara avgörande för allt som definierar mig och Adam, för vår framtid tillsammans. Jag väntar, med hjärtat bultande i bröstet, på att han ska återvända så att jag kan avslöja allt, så att vi kan möta konsekvenserna av det tillsammans.
Eller ensamma.
Kort därefter kommer Adam tillbaka, händerna omslutande två rykande muggar med något varmt och tröstande. Hans försiktiga leende är som en strimma ljus genom molnen av osäkerhet. Han sätter sig bredvid mig, nära nog för att våra axlar nästan rör vid varandra, och räcker mig en mugg. Värmen från drycken sipprar in i mina frusna fingrar och jag ser tacksamt på honom. Hans ögon, alltid så djupa och fängslande, håller fast min blick. Jag kan se oron i dem, en spegel av min egen, men också en orubblig styrka.
"Berätta nu," säger han, hans röst är låg och lugn.
Och så gör jag det.
أنت تقرأ
Full fart och titta inte bak (+18)
أدب المراهقين"Jag är inte din tjej Adam" klargör jag bara så att han vet att vi inte är exklusiva eller något. Men Adam ler djärvt, "Du kommer alltid vara min tjej Leyla" Två motstående basketlag. Leyla är en flamma och Adam är den som älskar att leka med elden...
