Full fart och titta inte bak (+18)

2.0 A D A M

Jag sitter bredvid Leyla på soffan, känner värmen från drycken smyga in i min hand, medan hennes ord fyller rummet. Ett enkelt grepp om hennes hand känns som mitt sista försök att hålla kvar henne här hos mig, nära mig.

"De har närvarat under mina träningar, sett mig i matcherna och när jag har arbetat med de yngre barnen. De kräver ett svar. Men jag kan inte ge dem ett svar. Inte när allt inom mig avskyr tanken på att flytta, att lämna dig, oss," fortsätter hon ängsligt, och jag ser frustrationen blixtra i hennes ögon.

"Att flytta till Frankrike? Att spela för Les Lions?" frågar jag, min röst darrar av en obeskrivlig rädsla inför det som kan komma. Jag ställer varsamt ner min kopp på bordet framför oss.

Hon nickar med en tyngd i blicken. "Jag har inte bestämt mig. Jag har knappt tänkt på det sedan vi blev tillsammans igen. Det enda jag vet är att jag vill vara här, med dig, Adam."

En klump bildas i min hals när jag föreställer mig livet utan henne, för hon kommer vara borta. Hennes liv kommer att förändras. Det är som om en storm har samlats runt oss och hotar att riva upp allt vi har byggt.

Mitt eget hjärta dunkar oroligt, som om det försöker hitta en utväg ur de mörka tankarna. "Leyla, jag förstår hur mycket basket betyder för dig. Det har alltid varit en del av dig. Och jag är oerhört stolt över dig." Orden lämnar mig med en ärlig ömhet. Hon möter min blick, och jag ser tårar glittra i hennes ögon, som regndroppar i en storm av osäkerhet.

Hennes mörka ögon söker mina som om de letar efter något. Med en försiktig handrörelse torkar jag bort en tår som runnit ner längs hennes kind, och någonting brister inom henne.

Hon ser på mig, ögonen fyllda av smärta och sorg. "Adam, jag vill inte lämna dig. Jag tror inte ens att jag kan det..." Jag biter ihop och skakar på huvudet i ett tyst försök att avvisa den smärtsamma tanken, men Leylas blick blir mer bönfallande.

"Jag älskar dig, Adam. Innan du ens var min igen bar jag dig inom mig. Jag saknade dig i all tid som vi var ifrån varandra. Jag är rädd. Men jag skulle förstå om du...Om du inte vill-" hennes ord bryts av en hjärtskärande snyftning, och jag reagerar omedelbart genom att svepa armarna omkring henne och lyfta henne upp i min famn. Hennes kropp smälter mot min, och där, mitt i det ögonblicket, tycks hela världen stå stilla. Jag klamrar mig fast vid henne, låter hennes värme,  närhet omsluta och tränga in i mig medan jag andas in doften av hennes hår.

Jag drar mina fingrar varsamt genom hennes mjuka hår och kysser henne lätt på pannan. "Leyla, du är det viktigaste för mig. Vi tar det här steg för steg. Tillsammans."

Leyla höjer sitt huvud från min axel och möter min blick.

"Adam," börjar hon, hennes röst dämpad men bestämd. "Vad menar du?"

Jag sväljer hårt och tittar henne djupt i ögonen.

"Jag menar att jag aldrig kommer låta dig vara ensam igen. Att jag aldrig kommer släppa taget om dig, om oss. Jag kommer stötta dig i allt. Jag vill att du ska följa dina drömmar, hjärtat, och jag kommer vara med dig i varenda steg."

"Men jag vet inte ens vad jag vill," förklarar hon hopplöst. Förtvivlat.

"Okej, så då kan vi vara förvirrade tillsammans" säger jag och fångar hennes ansikte mellan mina händer. "Vi kan vara osäkra tillsammans. Aldrig ensamma. Men jag minns också hur du talade om att spela basket utomlands för några år sedan, hur passionerad du var. Jag kommer inte låta dig ge upp den drömmen"

Leylas mörka ögon söker djupt i mina, och jag ser en strimma hopp tändas mitt i all osäkerhet. Hennes röst, när hon talar igen, är fylld av en blandning av tvivel och nyfikenhet.

"Du är med mig?" frågar hon.

"Alltid," svarar jag bestämt.

"Är du säker?"

"Aldrig varit säkrare" kontrar jag och låter ett leende sprida sig över mitt ansikte.

Leylas ansiktsuttryck mjuknar, och jag känner hur spänningen i rummet lindras något. Hon nickar långsamt, som om hon börjar acceptera tanken på att vi kan ta oss an framtiden tillsammans. Jag vet att jag har varit redo sen länge.

Ge henne den! Ge den nu. Tänker jag inombords.

"Ge mig bara en sekund," säger jag och reser mig från soffan för att hämta något som jag har haft undanstuvat sedan jag först kom till Uppsala; något som i mitt hjärta alltid har tillhört henne. När jag återvänder, har Leyla en orolig blick, men jag är fast besluten att ta bort all hennes osäkerhet. För alltid.

När jag sätter mig bredvid henne igen, tar jag ett djupt andetag. "När jag kom till Uppsala, hade jag bara en tanke i huvudet: att vinna tillbaka dig, att visa att jag förtjänade en andra chans," börjar jag. Hon flämtar till, förvånad över min plötsliga öppenhet.

"Du känner till mina dagar i Göteborg. Hur jag kämpade. Hur allt verkade hopplöst. Inte en dag gick utan att jag tänkte på dig. Och sen, den där dagen, dök det upp en notis med en bild om att du spelade för Uppsala Kings damlag," jag ler vid minnet. "Jag hade inte aktivt sökt dig, men det var bara slumpen den dagen, och jag kunde inte ignorera det längre. Jag såg din arga blick på planen och visste att det var dags att försöka igen. Att jag inte kunde fortsätta låtsas som att jag någonsin kunde gå vidare"

Jag tar en paus, samlande mina tankar innan jag fortsätter. "Det gav mig motivation att återfå min passion för basket, och jag gjorde allt för att Uppsala Kings och Martin skulle få upp ögonen för mig."

"Lägenheten jag köpte, jag hade den månader innan jag ens började spela för Uppsala Kings. Jag visste vad jag ville, och jag har vetat det länge nu," säger jag och kan inte hålla tillbaka ett skratt.

"Problemet var att jag inte visste hur jag skulle kontakta dig, om jag ens borde. Jag trodde att du hatade mig."

"Aldrig," svarar Leyla mjukt.

"Och sedan, den dagen du såg mig i korridoren, i full panik... Det var första gången på år som jag kände att jag kunde andas ordentligt," medger jag.

"Jag gjorde misstag. Jag sårade oss båda djupt och jag vill aldrig..." Jag avbryter mig själv, rösten bryts och jag kämpar för att hålla tillbaka känslorna. Leyla stryker ömt över min kind.

"Förlåt. Förlåt för allt. Förlåt för att jag inte kunde vara bättre då, jag önskar att jag var det. Önskar att jag aldrig lät dig gå, och jag lovar att det aldrig kommer att hända igen," pressar jag fram, och kämpar för att få ut orden. Min hand glider ner i fickan och hittar nyckeln jag har burit med mig. Leylas ögon vidgas när hon inser vad det betyder.

"Det här är mer än bara en bit metall. Det är ett löfte. Ett löfte om att du är min dåtid, min nutid och min framtid, Leyla. Ett löfte om att jag vill dela allting i mitt liv med dig. Vägen tillbaka till dig hjälpte mig att hitta mig själv igen. Och jag vill aldrig mer vara förlorad utan dig," förklarar jag.

Jag sträcker fram nyckeln mot henne.
"Så flytta in med mig. Låt det vara vårt första steg tillsammans. Jag har hållit på den här nyckeln sedan den dag jag köpte lägenheten, och jag har alltid haft en person i tanken, du. Bara du. Alltid du," säger jag med en ansträngd röst.

"Jag älskar dig, Leyla. Jag kommer att stötta dig, oavsett om du är här i Sverige eller om du flyttar till Frankrike." Jag avslutar och ser hur hennes ansikte lyser upp med den mest strålande av leenden, som om jag verkligen hade plockat ner stjärnorna från himlen till henne. Men i mitt hjärta vet jag att det är hon som är den mest lysande av alla.

Hennes fingrar omsluter varsamt den lilla nyckeln, och hon lyfter blicken mot mig. Ögonen skimrar av tårar som hotar att rinna över.

"Du kommer få mig att gråta igen, din idiot," säger hon med en röst som vibrerar av undertryckt skratt och ömhet. Hennes fingrar flätas samman med mina och nyckeln vilar tryggt i vårt gemensamma grepp.

"Jag älskar dig, Adam. Nu och alltid. Bara du. Alltid du" viskar hon tillbaka och upprepar mina ord. Sedan lutar hon sig fram och pressar sina läppar mot mina i en kyss. Det är mer än en kyss; det är en återfödelse, en återuppväckning av allting som vi har framför oss. Och fan, vad jag är redo.