Adrian springer livrädd över den leriga marken, känner hur leran sippar sig inom hans skor. Regn, svett och blod rinner långsamt ner hans ansikte. Åskan och regnet forsätter obruten som att även gudarna hånar ner på honom, molnen så mörkt att den nästan blir svart. Besten vråler på den där överjordiskt sätt som fyller ens kropp med rädsla. När Adrian tittar bakåt ser han hur den med värje steg kommer närmare och närmare.
Leran blir grötigare med varje steg och Adrian sjunker djupare in i den. Marken släpper och han dras under. Han försöker förgäves att ta sig uppåt men det känns som han kämpar mot
tusentals händer som håller han kvar. Monstret är nu så nära att leran börjar darra och han känner vibrationer djup inuiti hans hjärta. Med den sista bit av styrka kvar lyckas Adrian få upp sitt huvud ovanför leran. Han andas in djupt och fortsätter, skrikande medan han smärtsamt tar upp ena arm och sedan den andra. Om han kunde bara ta benarna upp...men det är redan för sent. Temperaturen faller och som i filmerna flyger kråkorna ur skogen kavande. Monstret är bakom honom. För den första gång kan Adrian riktigt se på varelsen.
Besten är enormt, nästan som en små jätte med armar lika långa som grenar.
Den har orange hår och är så spinkig att han kan se varje del av skelletet. Den hade 2 stora vassa sågtandad tänder som stack ut ur läppar. Men det som skrämde Adrian mest var de glänsande djupturkosa ögorna. Det kände som att de tittade rakt i Adrian, rakt in i sin själ och rakt in i sina djupaste hemligheterna.
Det var hopplöst han var död. Nu var det höpplöst även att be, det har var hans öde. Det har var karman för de alla dessa människor han mördade. Men precis när adrian tror att det här skulle vara hans sista andetag vänder besten på sig. Den börjar gå långsamt tillbaka till bergerna och vissna bort som döda blommor, försvinna till ingenting. Sakta börjar solen grynna, krypande över landet som en husmus och lämnar Adrian undrande. Om vad var en verklighet och vad var en fantasi.
