My Own Bad Boy

Kap.17 - Feelings and Hospitals

Adrians perspektiv
Jag lämnar köksbordet och går upp på mitt rum. Jag smäller igen dörren. Strax efteråt hör jag någon komma efter mig. Jag sparkar till stolen i mitt rum. Nästa sak jag vet är Thomas som slår upp min sovrumsdörr.
"Vad fan tror du att du håller på med ungjävel!" Skriker Thomas på mig.
"Jag tror ingenting, jag vet. Jag vet att jag lämnade köksbordet för jag ville vara ifred och inte störd av dig snutjävel!" Svarar jag stöddigt tillbaka. Nästa sekund händer det som det brukar hända när jag sagt nåt som inte passar Sonja eller Thomas. Han smäller till mig hårt över kinden. Sen igen i magen. Jag slår i väggen bakom mig med ryggen och hostar. Han slår mot mig igen men jag hinner vika undan och smäller till honom över läppen med knytnäven. Jag får ett slag i magen och ett till i ansiktet. Han knäar mig och slår undan bena på mig. Jag faller ner på golvet. Precis när jag är påväg upp så stannar jag upp. Jag hör Lizzie höja rösten åt Sonja och sen trappsteg. Hon slår upp dörren. Jag hostar och spottar ut blodet jag fått i munnen. Thomas är påväg att sparka mig i magen igen när Lizzie skriker "Sluta!" och springer fram till mig. Hon slänger sig ner mellan mig och Thomas, hindrar honom från att slå mig. Han stannar upp och ser på Lizzie. Hon lägger sina armar runt mig och smeker mig lugnande på ryggen.
"Lizzie" Får jag hostandes fram, tyvärr det enda. Jag vill säga åt henne att gå, inte lägga sig i det här. Tänk om hon blev skadad, jag skulle inte kunna leva med mig själv då.
"Du vet inte vad du gör. Han förtjänar det. Du är bättre än så Lizzie." Säger Thomas och spottar blod i papperskorgen. Jag flinar, jag hade lyckats få in en bra träff åtminstone. Hon ser upp på Thomas, hennes blick fylld med avsky. Undra vad som går igenom hennes huvud just nu?Jag skulle verkligen vilja veta. Men istället för fråga samlar jag mig, gör mig redo för slå ner Thomas om han så mycket skulle röra ett enda hårstrå på Lizzie.
"Nej, du har fel. Ingen förtjänar att bli slagen, och speciellt inte av sin egna far." Säger hon och reser på sig. Hon står framför mig så Thomas inte kan slå mig mera. Thomas ser på henne och hon ser tillbaka bestämt på honom.
"Om du vill skydda honom, be my guest." Säger Thomas tillslut och lämnar rummet. Hon sätter sig ner igen vid mig. Jag sätter mig upp mot väggen som stöd. Hon ser på mig oroligt. Hon är så vacker, jag skulle aldrig bli trött på att se det ansiktet. Jag ser på henne lika oroligt och även oförstående. Varför gjorde hon detta? Hon smeker min kind försiktigt, och inte för en sekund släpper hon min blick. Jag tar hennes hand i min, tvingar henne att stanna upp med att smeka min kind.
"Lizzie?" Säger jag skrovligt.
"Ja?" Säger hon mjukt.
"Gör aldrig om det där. Fattar du det?" Säger jag bestämt och börjar resa på mig. Jag kan inte låta bli att jämra mig i smärta. Hon tvingar mig att sitta kvar.
"Jag tyckte jag gjorde mig pretty clear om att jag tar inte order från någon." Säger hon och flinar.
"Ja du gjorde väl det, men du måste lova mig det. Jag vill inte se dig bli slagen." Säger jag meningsfullt.
"Okej, men låt oss få dig härifrån och till ett sjukhus. De där revbenen behöver bli undersökta, och nej du har inget att säga nåt om det." Säger hon och lägger min arm runt hennes axlar för stöda mig upp.

Vi sitter i väntrummet på akuten. Jag ser på Lizzie som tålmodigt har suttit här med mig över en timme. Hon ser sig omkring, studerar de olika patienterna.
"Gå hem med dig, jag klarar mig." Säger jag och ser på henne. Hon vägrar se på mig. Jag märker det, sånt där visste jag direkt.
"Nej. Jag tänker stanna här tills vi vet vad det är som är fel?" Säger hon envist. Jag suckar men släpper det.
"Som du vill." Säger jag trött. Hon försöker dölja det men jag hör det ändå. En snyftning. Hade hon gråtit? Hade Thomas gjort illa henne ändå eller hade Sonja gjort det? De var döda om de rört henne. Jag tar försiktigt men bestämt tag i hennes haka och vänder hennes ansikte mot mig. Mycket riktigt hade hon gråtit. Hennes ögon var blanka och under ögonen var de alldeles puffiga.
"Lizze, gjorde nån av de illa dig? Jag svär till gud att om de rört dig..." Säger jag förbannat men avbryter mig själv av smärtan som kommer när jag rörde mig. Jag blundar hårt och biter ihop. Jag går aldrig till läkaren, hur fan hamna vi här. Den där tjejen alltså. Hon hade mer makt över mig än nån annan, jag skulle dö för henne om jag var tvungen.
"Nej det gjorde de inte, du gjorde." Svarar hon mig och ser åt andra hållet igen. Jag hade inte ens rört henne.
"Vadå jag?" Säger jag förvånat.
"Fattar du verkligen ingenting, jag gillar dig. Det gör ont i mig att se dig må dåligt eller ha så ont som du har nu." Flyger det motvilligt ur henne. Precis när jag ska svara kommer doktorn. Lizzie ställer sig snabbt upp.
"Jag kan ta emot er nu, Adrian Grönkvist, och du är hans flickvän antar jag. Kom med mig." Säger doktorn snällt. Lizzie hjälper mig upp från stolen och till hans rum.
"Lizzie?" Viskar jag.
"Inte nu, vi måste höra doktorn." Kortar hon av mig med. Jag suckar men lyssnar snällt på doktorn som jag blivit åtsagd att göra. Han berättar att jag har två brytna revben och en spricka i smalbenet men annars var det lugnt. Inga inre blödningar eller sånt. Jag får smärtstillande och sen får vi gå.

Lizzies perspektiv
Vi kommer ut från sjukhuset. Adrian ser på mig hela tiden, försöker fånga min blick men jag undviker den till varje pris. Edward dyker upp i en röd bil för hämta oss. Jag hjälper Adrian in i bilen men stannar upp innan jag gör något mer.
"Ska du inte med?" Säger Edward tillslut.
"Nej, jag måste..." Börjar jag men vet inte hur jag ska fortsätta. Jag hade sagt till Adrian hur jag kände och han hade inte svarat än. Ärligt talat vill jag inte veta svaret heller. Så länge jag kunde undvika det skulle jag göra det.
"Lizzie." Hör jag Adrian säga från baksätet. Båda väntade på mig. Jag måste härifrån nu. Så det är precis vad jag gör. Jag vänder mig om och springer ifrån bilen.