Den magiska havsnäckan

Jordgubbs glass

"Ursäkta?", utbrast Cornelia häpet.
"Sch!", hyschade Alastair henne utan att ta notis av hennes förvånade ansiktsuttryck. "Ja, den är magisk, så allt jag ber dig om är att vara ytterst, ytterst försiktig - okej? Låt halsbandet aldrig hamna i någons orätta händer. Lita inte på någon. " Och med de orden sagda gav han henne en blick som betydde att det var dags att gå. Men hon bet sig bara i läppen och stoppade tveksamt i påsen med halsbandet in i väskan, det var någonting som inte stod rätt till med Alastair, det vet hon. 

"Lycka till.", sa han lågmält och gav henne en blinkning. "Hälsa John från mig." 

"John?", upprepade hon frågande. "Vem är John?" I stället för att svara gav han bara ett busigt leende. 

"Det kommer du märka i sinom tid. Säg bara att du känner Alastair så förstår han." Cornelia nickade och försökte få det att se övertygande ut, trots att hon inte förstod ett skvatt. 

"Det ska jag.", sa hon sakta. "Hej då, tack för berättelsen." Alastair lyste upp. 

"Nej, tack själv , Cornelia." 

                                                                                         ***

Efter det underliga mötet hade inte hon något vidare lust att fortsätta sin shopping runda. Efter att ha köpt en glassbägare med jordgubb-smak, kola, mint och citron och lite choklad sås över bestämde hon sig för att lämna marknaden. Efter att ha kastat en sista blick över axeln började hon med långsamma steg gå utmed stranden. Trots att klockan började närma sig halv 9 fortsatte det att strömma in folk och hon kände sig med ens tacksam över sitt beslut, hon behövde tid för sig själv att tänka. Hon slöt ögonen för en stund. Försökte bara att ta in ljudet av vågorna och vinden. Försökte känna det svala, lena vattnet omsluta sin kropp. Försökte att glömma sin pappas mörka ögon. Och sist men inte minst; Alastairs berättelse. Hon slog upp ögonen. Det var bäst att äta upp glassen innan den börjar smälta. Cornelia slog sig ner vid en palmstam och lät skeden gräva sig ner djupare och djupare i jordgubbs-glassen mjuka yta. Hon var egentligen inte sugen att äta, men hon var tvungen att medge att det såg ganska frestande ut. Halvt motvilligt stoppade hon in den överfyllda plastskeden i munnen och så fort den söta, uppfriskande glassen mötte hennes tunga kände hon hur hungrig hon var. Det riktigt värkte i magen. Ännu en gång vandrade hennes tankar över till den lilla pojken med glassen. 

Nej, sluta tänka på honom nu! 

Cornelia gjorde det bekvämare för sig genom att luta sig mot den grova stamm-ytan. Hennes vita tunna tunika som hon hade på sig var ganska genomskinlig nu när hon tänkte på det. Hennes färgsprakande bikini avtecknade sig ganska rejält mot tyget, hur kommer det sig att hon inte känner sig naken? Smått generad kröp Cornelia ihop, ställde undan glassbägaren och drog upp påsen där halsbandet befann sig. Snäckans färgglada färger lyste vackert i det glimmande solljuset, Alastair har rätt. Den är magisk. 

=====================================================================================Sådär ja! Äntligen kom ett kapitel, yay! Okej, okej - jag ska sluta säga förlåt när jag inte bättrar mig, men ärligt talat - förlåt för det långa uppehållet. Jag skrev att jag ska försöka få ihop ett kapitel till Måndags... men för det första; jag mådde dåligt, mådde illa, ont i huvudet osv, och för det andra; Nu när det är sommarlov är ju alla hemma, eller hur? Så det resulterar att datorn är för mesta delen upptagen. Så det är faktiskt inte mitt fel på den punkten i alla fall, hehe ;) Så om det är någon som vill sponsra mig med pengar till en egen dator är ni mer än välkomna, haha! 

*pust! Det är så himla varmt när jag skriver det här! 24+! Men min kära pappa har som tur köpt glass så det är bara att hugga in antagligen! (som Cornelia, hehe...) 

Men ni får ta hand om er, kram!

//Lunnan