Never Turn Back

{Kapitel 1 // Mitt namn }

Enligt mitt sätt att se, finns det ett antal motton som saknar mening. Helt enkelt fullständigt meningslösa. Lev varje dag likt din sista. Jag förstår verkligen inte hur folk kan tycka det är fyndigt. Jag menar, ifall alla skulle följa det så hade världen inte varigt  särskilt lyckad. 

Ingen skulle masa sig till skolan eller jobbet, för vem vill spendera sin sista dag där. För att inte tala om vilken kö det hade varigt till bungy jump. Alla platser på de få plan som flyger ifrån den fallfärdiga flygplatsen i mitten av staden, skulle vara fullbokade. Vem vill spendera sin sista dag i Cooke city? Staden som endast är känd för den västern film som lidit det katastrofala ödet att spelas in här.

Nu när jag tänker på det är det endast tre personer som skulle stannat. Den 60 åriga mannen vid namn Dodd, som troligen har lika lite råd med flygbiljett som hyra. Sedan har vi Fru och Herr Chambers, mina pensionärs grannar. De hade inte kunnat lämna sina rabatter.

Jag har alltid trott att hörseln blev sämre med åren, men sådant är inte fallet. Fru Chambers klagar lika mycket på allt oväsen nu som när vi flyttade in.

Staden har alltid varigt i desperat behov en viltvårdare. Intresset för tjuvjakt har genom åren varigt lite oberäkneligt och sjukdomar sprider sig snabbt mellan djuren. Min far var en av få som satte av intresse att bevars djurarterna. Det var mitt drömjobb, att få en grön jacka med "Nature Warden" tryckt på ryggen med stora svarta bokstäver. Jag var redan som treåring övertygad om att min pappas jobb var det absolut bästa. Nu när jag tänker tillbaka på det så var de gånger jag följde med honom ut i skogen de klaraste ljusskotten i min barndom.

Det är därför vi blev fast, så fast att mina fötter lika gärna kunde varit nersjunkna i träsket. För det har inte kommit på rätsida än, om det är tröstande eller bara plågsamt att se skogen och bergen varje dag. Att varje morgon vakna och se hur naturen levt vidare utan honom. Kanske borde jag lära mig ett och annat av den där naturen. Att i vara likt en sten i en fors, låta allting rinna förbi.

Det enda positiva med Cook city är det pålitligt, ingenting oväntat händer. När det väl gör det så finns det alltid en lång tid att hinna skvallra om det. Staden är kort sagt okomplicerad. Grannarna övervakar sina torftiga trädgårdar från de gamla altanerna. Deras ansträngande handlingar i värmen är inte till någon nytta. Ingenting händer här, allting följer samma spår. Därför börjar jag som vanligt skolan i morgon, andra året på Stonevall Jackson high efter. Det är åtminstone den alldagliga uppfattningen jag har när jag med den tunga plastpåsen dunkandes på ryggen går mot soptunnan.

Tomten som vårt hus stått på i flera år är i samma skick som byggnaden. Gammal på gränsen till behov av renovering. De runda stenplattorna under mig placerade i en rak linje fram till soptunnan vid vägen. En sval kvällsbris sprider gåshud på mina bara ben som en påminnelse om att shorts inte passar sig att använda klockan ett på natten. Även om dagarna gassar på med sina 25 grader är nätterna inte mer en 7 celsius. Med en lätt hand lyfter jag det gröna locket till soptunnan. Den osmikrande lukten av sopor slår emot mig. Du borde inte slänga bort det här, det finns ingen återvändo sen. Jag grimaserar och kastar i plastpåsen i soptunnan tillsammans med mina tankar.

Med de för stora tofflorna släpandes efter mig går jag tillbaka. Halvvägs hörs ljudet av en dörr som öppnas. Snabbt vänder jag mig om och ser hur den vita dörren står på glänt. Huset som dörren tillhör är det pampigaste och vackraste på gatan. När det står mittemot vårt slitna lilla trähus så ser den vita fasad dessutom ännu renare ut. Huset har stora, alltid lika välputsade, fönster. En klätterväxt pryder framsidan med en vacker mossgrön färg som faktiskt får huset att se lite mindre malplacerat ut. Den välklippta buxbomshäcken ramar in den vackra trädgården full av välvårdade rosor. Man kan tänka sig att familjen är trädgårdsintresserade, men jag har sett en trädgårdsmästare pyssla där. Man kan med säkerhet satsa en miljon kronor på att om den familjen hade en hund, så hade pälsen vart minst lika välklippt som buxbommshecken.