Andra kapitlet.

116 9 4
                                    

 Jag öppnar dörren till tennishallen. Det är alltså här jag ska sommarjobba i tre veckor. Inte en, inte två, utan tre veckor! Förstå hur länge det är. När jag går upp så tidigt känner jag mig som en zombie. Jag kommer säkert att kallas zombie Vanessa när sommarjobbet är slut, då kanske ni förstår hur pass jobbigt detta är! Och för att inte prata om alla namn jag måste lära mig för att varje barn ska känna sig speciell. Puhhh detta kommer att bli svårt.

En äldre man kommer fram till mig. 

– Hej är det du som är Vanessa? frågar han. 

– Hej, ja det är jag. Den äldre mannen visar mig runt i byggnaden.  Vi går förbi ett litet sött cafe där dom säljer allt från stora kulglassar till goda varma mackor. Ett riktigt höjdarcafe om man frågar mig.

Klockan är 9.00. Alla barn och föräldrar rusar in i lokalen. Barnen ser ut att vara mellan 7-9 år, alltså lite blandat. Dom ser spända och nyfikna ut, i alla fall de flesta. Ett av barnen börjar plötsligt gallskrika i lokalen. 

– Jag vill inte vara här! skriker barnet. Jag känner att jag vill göra ett första bra intryck för sommarjobbet så jag går rakt fram till barnet och säger:

– Du kommer att få det jätte roligt.

– Ja, vad kommer vi göra för roligt då? säger hen. 

– Ehh... jaa... vi kommer ju spela tennis och ehh... Detta är en katastrof, hur ska jag rädda den här situationen. tänker jag. Jag som bara ville göra ett gott intryck. Inget i hela världen kan rädda det där som just hände. Jag går till till en annan som också ska vara tennisledare. Han drar fram en skylt. Det står samling på skylten. 

– Samling alla barn, samling! skriker han. Alla barn går fram till oss och sätter sig i en ring.

–  Vill du ta uppropet? frågar han. Han kollar på mig med stressade ögon och det är inte särskilt konstigt när alla barn skriker och gormar runt omkring oss. 

– Ehh visst, får jag ur mig. Varför sa jag så? jag kan ju absolut ingenting om sånt här?! Varför, varför Vanessa! säger jag inom mig.

– Jaa, då ska vi ta uppropet då ehh... vad heter du? säger jag högt och ljudligt och pekar på en tjej bredvid mig. Flicka ser helt förvånad ut och kollar på mig konstigt. Killen som ropade hit alla barn knuffar mig löst i sidan och viskar – Här, ta den här pärmen så blir det lättare. Han fnittrar lite lätt men kontrollerar sitt ansiktsuttryck snabbt och blir seriös.

– Jaa, David, är du här? säger jag men röda kinder.

– Jag är här, säger han. Och sen gick faktiskt resten av uppropet bra. Hur kunde man tro det Vanessa? Ja hur kunde man tro det. 

Nu är äntligen dagens arbete slut och jag ska hem. Hem och vila för den här dagen har varit en av dom mest pinsamma i hela mitt liv. Jag går mot lokalens utgång men det är någon som tar mig på axeln. Jag vänder mig om och ser killen jag samarbetade med under uppropet. Han ler mot mig.

– Jag vill bara säga förlåt för det förut, jag visste inte att du var alldeles ny här.

– Det är ingen fara, det var ju jag som skulle sagt att jag var ny till dig, säger jag och ler försiktigt tillbaka.

– Vi ses väl imorgon?

– Ja det gör vi, och imorgon kan jag hålla i uppropet, säger han och skrattar. Jag vänder mig om och öppnar dörren ut från lokalen. 

– Förresten du, jag visste väl att jag kände igen dig någonstans. Vi möttes ju på bussen i morse, säger han med en hög röst efter mig.

– Ja, det var schysst, säger jag generat. Sen går jag ut från lokalen. 


I know you love meWhere stories live. Discover now