I know you love me

Tredje kapitlet.

Jag hade tänkt att sova vid 22.00 ikväll men så blev det inte direkt. Jag har bara kunnat tänka på en sak. Och det är på den där killen. Killen på sommarjobbet. Han var så schysst. Jag menar, så brukar i alla fall inte dom killar jag har träffat innan varit. Jo visst några har väl vart trevliga och snälla, men inte som honom. Han verkar liksom ha det där lilla extra. Det som gör gör ett pussel helt.

Hela jag känns helt nervös. Min mage krampar och jag känner mitt hjärta som slår. "Dudunk dudunk". Men jag kan inte säga att jag har blivit kär i honom. Jag har liksom bara träffat honom en gång. För det kan jag väl inte vara? Nej det är ju helt orimligt, hur besatt är du Vanessa? Nej jag är bara intresserad. Jag vill lära känna honom mer!

Jag vrider mig och byter sida i sängen. Det hjälper. Äntligen somnar jag.

Jag vaknar upp av att min mage kurrar något förfärligt. Jag är hungrig. Jag sätter mig upp i sängen och kollar på min väckarklocka. Klockan står på 02.00, det är alltså mitt i natten. Men det kan inte hjälpas, jag måste få i mig något i magen. Jag ställer mig upp. Golvet är alldeles svalt. Det går en dos igenom min kropp och jag ryser till. Det känns som att jag försvinner bort lite. Jag blir alldeles yr. Det måste bero på att jag inte sovit särskilt bra. Jag går ut från mitt rum och fortsätter upp för den gamla stentrappan. Jag har alltså mitt rum i källaren. Det är faktist rätt skönt, inga små syskon som hörs skrikande och gnällande, framför allt inga föräldrar som grälar. Det är nämligen det värsta jag vet. Att höra sina föräldrar bråka. När mina föräldrar bråkar tror jag alltid att dom ska skilja sig. Dom har bråkat konstant i 3 år snart och det ända dom säger till sitt försvar om deras grälande är " Vanessa vi bråkar aldrig utan diskuterar, och det är jätte viktigt för en relation att man diskuterar om saker man inte tycker likadant ". Diskutera mm... Jo ja, det ska man ju tro på. Bra försök, väldigt bra...

Jag går in i köket och tar en macka. Mina ögon sveper över rummet, dom stannar vid vårt stora fönster, den största källan i allmänhet som gör det behagligt att vara i det här rummet. Jag kollar ut på gården, det är ofattbart ljust ute. Det är rätt coolt för det är ju ändå början på augusti. Det är nästan så att man vill gå ut och bara vara där i den totala tystnaden och känna den friska... Ehh nej den illa luktande, vidriga och ohälsosamma stanken! Jag och min familj bor på just en av de gator där mest trafik kommer. Vi bor även i ett sånt där tråkigt radhus där alla hus ser exakt likadana ut och där alla, och då menar jag ALLA pensionärer i hela Stockholm bor.

Min väckarklocka ringer vid 06:30 den här morgonen också. Ja så kommer det att vara i 3 veckor. Ärligt talet tycker jag faktiskt att sommarjobbet verkar bli intressant.  Det jobbiga är bara att jag inte ens vet den andra tennisledarens namn. Det måste jag fråga honom idag.

Jag sätter mig på bussen påväg till sommarjobbet. Pust! jag hann med bussen idag också. Några hållplatser efter stiger killen från sommarjobbet också på. Han sätter sig bredvid mig. 

– Kan jag sitta här? Frågar han och ler mot mig. 

– Ja visst, säger jag och ler så mycket jag bara kan tillbaka.

– Förlåt men vad heter du? säger jag nervöst. 

– Ville, eller ja egentligen Villiam, men kalla mig Ville.

– Okej, jag heter Vanessa, skrattar jag. Det känns nästan som att han är mer nervös än mig.

Tiden går snabbt när man har roligt. Och det hade definitivt jag! Dagens arbete är slut och ville och jag går tillsammans till bussen. Vi har kommit rätt nära varandra idag. Och mina känslor blir bara starkare och starkare ju längre tiden går.