Diamond League - Mörkret reser sig

Arenabyn

Fabian vakande dagen efter i sin säng tidigt på morgonen och tänkte på att han skulle åka iväg till Sundsvall. Det var där han skulle gå i skolan. Han kanske skulle börja packa, eller skulle han kanske vänta lite med det. Han visste inte när han skulle åka till Skelettis. Fabian väckte Koris som låg i en djupsömn. 
"Vem är det som rör, a ha det är du. Vad är klockan, så tidigt. Vad vill du?", frågade Koris.
"Skulle du vela följa med till Sundsvall som mentalt stöd för mig om några dagar.", frågade Fabian. Koris gjorde en skum min på ansiktet.
"Jag vet inte vad jag ska göra, jag och Musse har planer om att göra en musiktävling för Koro. Då ska vi ner till Stockholm och erövra Friends arena. Sedan ska vi göra en mello. Men beroende vilken dag jag ska till Stockholm så kanske jag kan följa med.", sa Koris. Koris gick tillbaka in på rummet och började packa. Han visste ju att det var denna dag de skulle åka iväg. Men det visste inte Fabian. Dagen gick igenom som den skulle. Klockan var 9 när hans föräldrar vaknade. De satt och åt frukost alla tillsammans, även Koris. Fabian åt en skål med fil och några mackor. Och Fabian såg på hans pappas ansikte att han ville berätta någonting.
"Ja, Fabian. Du har valt en skola i Sundsvall. Du kom in på den. Och du ska börja packa nu efter frukost. Din skjuts in till stan kommer nästa timme.", sa Fabians pappa. Fabian började sluka maten snabbt. För han ville kunna packa allt han skulle ha med till Sundsvall. När han hade ätit upp gick han till sitt rum och började att packa det han skulle ha med sig. Han tog med sig sin garderob. Alltså kläderna. Sedan packade han laddare och sin platta han fått av farmor. Sedan ställe han sig och började att vänta på att skjutsen skulle komma. Den kom efter bara några minuter.
"Vi ses vid Halloween kanske, i alla fall jul.", sa Fabian. Han kramade sina föräldrar hej då och sedan gick han. Han satte sig i taxin som skulle skjutsa in han till centrum. 
"Hej, hur mycket blir det att åka in till centrum?", frågade Fabian.
"Det blir 291kr. Tackar, nu åker vi då. Vad ska du göra i stan då?", frågade chaufförren.
"Nä inget speciellt. Jag ska träffa en vän i arenabyn uppe i skogen vid arenan typ. Jag har för mig att det är där den personen bor.", sa Fabian. Chauffören körde upp på storvägen.
"Ja ha, så det är det du ska göra, jag kan skjusta dig till arenabyn fast för extra om du vill 50kr kanske.", sa chaffören.
"Nej tack, jag har betalat nog för att bara åka hemifrån in till stan.", sa Fabian. Jag fick prick 300 kr som jag skulle kunna använda för taxi." Chaufförren brummade genom hela storvägen, åkte genom rondellen, den andra rondellen, via alla olika rödljus och vid kyrkparken stannade han. Chaufförren släppte av Fabian. Det var ett snabbt byte som skulle göras. Lill Fabian skulle byta till buss 14, det var för han skulle åka hela vägen upp till Arenabyn. Bussen gick förbi kyrkparken, busskortet behövde användas fast han var så liten. Bara 5 skulle fyra 6 år gammal. Fabian klev på bussen i kyrkparken, han hittade en plats bredvid en gammaltant som satt och åt kokosbollar. Det hade funnits dåliga minnen när det gällde åka buss och sitta bredvid gamla som åt kokosbollar. Tanten åt väldigt många, hon åt inte 10, inte 20, inte 3 paket, inte 6 paket, men hon åt 12 paket.
"Ma' bli ju väldi mätt av att eta 12 paket me' kokesboller, speciellt me' de fra' kokesboller prime Ab av Göteborg Kokesboller AB.", sa tanten, hon tryckte in 20 paket mer i munnen. Fabian kollade bara bort och brydde sig inte om vad som hände. Stationerna åkte förbi, och förbi, bussen körde förbi arenan, fotbollsstadion och sist: Ica Maxi. Den bromsade in och släppte av alla vid Maxi. Fabian skulle då gå upp till skogen där det lilla avlägsna huset låg. Han gick över bron som gick till skidstadion. Han kom in i en liten och tyst grön skog, det var som en skog man hittade i sagorna man läste. Inga hus, tyst, lite fåglar, mossa på alla stenar. Typ det. Han hälsade på några av Mr. Almeburgs grannar.
"Är du tillbaka nu igen, välkommen tillbaka. Articus har pratat om dig väldigt mycket. Han blir glad över att du ska komma hit och träffa han ska du nog se.", sa Mr. Almeburgs granne som hette Bengt. Bengt var alltid glad när man såg honom. Även fast han var lite deprimerad och bodde själv med Mr. Almeburg ute i skogen. Fabian brukade inte säga Articus eller Herr Almeburg till Mr. Almeburg. Han brukade mer ofta säga Skelettis till honom. Och det brukade vara mycket enklare för honom att komma ihåg. Fabian stod framför ingången till det stora skoghuset, Skelettis hade sagt att han skulle vara hemma nu när Fabian kom och knackade på. Han knackade på dörren. Fabian hörde små fotsteg mot dörren. Och den öppnades. Franför honom stod en gammal och spinkig man, han hade en vit hy och blåa ögon, han hade ett par glasögon och var klädd i en liten kostym jacka och ett par jeans.
"Är det du, Fabian?", frågade Skelettis som hade Sveriges sämsta syn för han var jättegammal. Skelettis var faktiskt 154 år gammal och hade återuppstått som Jesus gjort.
"A, det är jag som står här.", sa Fabian.
"Ok ok, kom in och sätt dig så ska du få en nybakt kanelbulle.", sa Skelettis. De gick in och stände dörren.