Laura's POV:
Jag är så himla ledsen. Det är helt obeskrivligt. Imorgon ska jag åka hem.
Jag måste lämna mina vänner. De fantastiska vänner jag aldrig jag trodde att skulle få.
Jag borrar in huvudet i en kudde och drar några djupa andetag.
***
"HEY!!! LAURA!"
Vanessas rop skär genom hotellrummet. Jag flyger bokstavligen upp ur sängen och skakar bort mitt rufsiga och trassliga hår från ansiktet.
"Vad händer, Ness?" undrar jag och gnuggar bort sömn ur ögonen.
"VI SKA INTE HEM!!!!!!!" ropar Vanessa och hoppar fangirlande omkring.
Jag kan knappt smälta vad hon säger. Det måste vara ett stort skämt.
"Försök inte lura mig", säger jag.
"MENMENMENMENMEN JAG TALAR JU SANNING!" vrålar Vanessa och dansar fram genom hotellrummet. Hon är så lycklig att jag nästan börjar tro henne.
Mamma sticker ut ansiktet från badrummet med sträng min.
"Vanessa, vi är på ett hotell. Ingen lekplats", säger hon och himlar med ögonen.
Både jag och Vanessa ignorerar henne.
"Mamma, mamma!" säger jag och springer fram till henne. Jag känner mig som en upphetsad femåring som tjatar på sin förälder. "Talar Nessa sanning? Ska vi stanna?"
Mammas ansikte spricker upp i ett leende och hon lämnar badrummet. Hon sätter sig på sin och pappas säng.
Jag sätter mig precis bredvid.
"Det är sant", säger Ellen. "Inatt har det varit en förfärlig storm och alla flyg från Bangkok har ställts in idag. Som ersättning får vi stanna en hel vecka till! Fast i ett annat rum förstås. Nya gäster ska anlända till det hör rummet om några timmar."
Jag tror jag aldrig har varit så glad.
"Vi borde tacka vädergudarna", flinar Vanessa.
TACK ALLA VÄDERGUDAR, tänker jag muntert. Men jag är för uppspelt för att säga det högt. Min talförmåga är helt svängig just nu.
________________________________
Detta var nog det kortaste kapitlet ever men det kommer ju mer sen😜💕❤️💁🏽
