1. Sprängningen

Det sista vattnet i hängrännan letade sig ner i stuprännan där det sedan spolades ut på gatan för att porlande leta sig till dagvattenbrunnen där nästa etapp på resan skulle ta vid. När vattnet lämnade stuprännan lät den ljuset kvillra och bli till ett skimrande vattenfall. Det var det sista minnet av regnet som slagit i hårda salvor mot hustaken, fönstren och asfalten. Regnfallet hade föregåtts av en långvarig torka, missväxt och nödslakt hade bytts ut mot varningar mot översvämningar, men regnet hade blåst över på bara några dagar. Överallt skyndade folk fram som om den lilla respiten från värmen hade givit dem en svallvåg av energi. Att ett värmedaller inte längre stod mellan dem och alla planerna som fanns i deras kalendrar, helt plötsligt fanns det måsten och ting att ta tag i. Dagarna av att sitta och slappa på uteserveringar och förtära den ena alkoholdrycken efter den andra var för tillfället borta, förtrollningen var bruten av regnets ankomst, men så med regnets avsked hade även de instängda dagarna där soffan och Netflix, och sängen och YouTube avlöste varandra passerat, och någon ny form av baslinje var precis på väg att kalibrera in sig när nyorienteringen kom att stjälpas på ända, för något skulle skaka om dem så in i märgen.
Väggen krackelerade, bändes inifrån och ut - likt en blåsbälg expanderar - för att sedan regna ner på de oanande flanörerna på gatan nedanför, som sveptes in i ett damm moln bestående av minnen från sekel av renoveringar, restaureringar och förfall. En av spatsörerna som överrumplades av explosionen var Quinn Diesel. Han hade kommit långväga ifrån Amerika och inför de flestas ögon föreföll han vara en turist, men om någon frågade vad han gjorde i Sverige svarade han alltid att han var på genomresa; vilket inte var sant. En genomresa krävde en fysisk destination som lätt kunde pekas ut på en karta, Quinn Diesel hoppades istället på ett slutmål som definitivt skulle kunna anses ta fysisk form, men som enligt han själv var en själslig slutdestination, nämligen sammanslagningen av tre katolska församlingar till en. Han hade varit delaktig i ett liknande projekt i New Rochelle för sju år sedan och hade därefter tagit det på sig likt ett modernt korståg att genomföra liknande sammanslagningar världen över. Sverige hade blivit den första destinationen av en ren nyck, det var där dartpilen hade fastnat på världskartan med en lätt vibration som signalerade till Quinn att Gud hade välsignat honom med sin vägledning. Att stå enade skulle stärka katolicismen världen över, och Quinn som hade anlänt till Sverige full av hopp hade snabbt kommit att förfasas av bristen på tro bland befolkningen. Han visste att katolikerna var en minoritet, han visste att Sverige var ett sekulariserat samhälle, men han hade inte kunnat ana att landet skulle vara befolkat av ateister och agnostiker. Mer än någonsin tidigare hade han sett ett behov av Guds budskap. Just den här dagen hade han avnjutit en sen frukost på ett litet fik i Haga, där hade han haft en mycket givande diskussion med en marinbiolog. Även om hans självpåtagna med Guds sanktionerade korståg var av en mer byråkratisk karaktär en regelrätt predikande, eller för den delen heligt krigande, så hade de ganska oundvikligen hamnat i en dispyt kring arternas uppkomst, men allt medan skapelseberättelsen och evolutionsteorin drabbade samman över bordsduken och mackorna hade en annan typ av berättelse börja utkristallisera sig emellan dem. Quinn var precis i färd med att illustrera med hjälp av hans cappuccino som agerade både Gud och en försvarsbarrikad som skyddade allt det som var amerikanskt hur Eva blev till från ett revben, revbenen fick illustreras av en paprika som han hade ryckt av sin macka, när marinbiologen vid namn Briseida bakom sin kaffekopp som ännu inte tilldelats någon roll, men vars svarta bryggkaffe ändå agerade någon form av försvarslinje för allt det svenska kläckte ur sig att hon hade upptäckt att det fanns pirayor i Göta Älv. Vid avslöjandets tidpunkt hade Quinn inte kunnat hålla sig kvar i stolen, utan han for upp och stolen flög bakåt, medan hans cappuccino gungades till och spillde ut sin egna lilla syndaflod över bordet. Han slog baksidan av höger handen ner i vänstra handflatan så hört att alla andra konversationer på fiket sattes på paus. "See this is what I'm saying!", utropade han och ömsom sträckte ut armarna i en stor svepande gest, ömsom gick ner på knä och knöt fingrarna i varandra och bad en kort tackbön. Han visste där och då att Gud hade lett honom till rätt plats. Fortfarande upprymd rafsade han ihop servetterna och började torka upp den spillda cappuccinon innan han slog sig ner för att lyssna mer till vad marinbiologen hade att säga. Han själv klarade dock inte att hålla sina egna teorier utanför det, och var tvungen att inskjuta att det var Gud som straffade Göteborgarna för deras odygdiga leverne och troslösa existens. Greta å andra sidan pratade om ett fall, där en pojke hade försvunnit i älven, liket hade sedan bärgats nedströms och var nästintill helt berövat på allt utom sitt skelett, ett skelett som dessutom var prytt av bitmärken. Hade det inte varit för bitmärkena, sade hon, hade de aldrig kunnat tro att det varit pirayor. Teorin som dominerade den offentliga debatten var ett läckage av frätande kemikalier, men något sådant kunde inte styrkas via vattenprover. Quinn brydde sig inte om det var kemikalier eller pirayor, det viktiga var att det var Gud som gjorde det, och om Gud fann det lämpligt att förvandla Göta Älv till batterisyra "So be it". "De kallade oss som påpekade bitmärkena för konspirationsteoretiker", sade Greta och sänkte rösten till en viskning efter att flera av gästerna börjat vända sig åt deras håll. "De sade att pojken kunde blivit attackerad av hundar, men så ser inte hundbett ut". "Men har någon faktiskt sett pirayorna?", frågade Quinn och Greta ruskade på huvudet, lutade sig tillbaka med armarna i kors. "Inte än, men de finns där", sade hon och tog en klunk av sitt kaffe.
Planerna på en sammanslagning hade däremot grusats för stunden av explosionen och tryckvågen kom att blåsa bort alla tankarna på pirayor i Göta Älv. Quinn hade spetsat öronen för att kunna urskilja fåglarnas sång och vingprassel - i lövverkens fördolda salar som flankerade hans promenad väg - över- och i avbrotten mellan trafiken. Jämmer hade stigit från spårvagnens rälsbanor ackompanjerat av det för Quinn nu välbekanta dunkande som lät han veta att spårvagnen nalkades. Stadens lättillgänglighet med utbredd kollektivtrafik hade tagit honom med häpnad och hyrbilen han hade lånat för en vecka lämnades tillbaka inom två dagar till en ganska besviken receptionist. Ljudet som i det första existerade i periferin och som smälte samman med alla andra var mycket dovare än han hade trott att det skulle vara, men långt därefter skulle han vakna av kalla kårar efter en återkommande jobbig mardröm där han gång på gång hemsöktes av ljudet. Innan det inträffade hade han föreställt sig att en explosion kom snabbt och plötsligt med en hög knall som när blixtarna spred sig över skyn, men för evigt skulle han förena det istället med ljudet av en domarklubba som faller i en sal där alla håller andan. Resten av ljudet som han skulle minnas var den kaosartade kakafonin av diverse byggmaterial som trasades sönder, kolliderade i luften och slog i marken; slog in i honom och andra, vilket frambringade klagotjut blandade med panikslagna skrik alltmedan förvirringen lade sig med dammet som svepte in Quinn, förblindade hans ögon, förvandlade honom till en kalkstensstaty som eroderades i realtid.
Dammkornen som tårade hans ögon bar med sig sin egen historia, en egen livslinje. Ur något stenbrott hade de brutits, stulits ur urberget som sett istider komma och gå och de tektoniska plattornas foxtrot över ett hav av magma. Det som skiljde människan från helvetet och dess syndare. Hur många viskningar av ömhet hade dammkornen lyssnat till? Hur många gräl och ohederliga affärer hade de bevittnat? Om han kunde ha mätt volymen av tårarna som hävde sig över hans ögonlock, kunde han kanske uppskatta hur mycket sorg dammkornen bar på, men nu kunde han endast torka bort dem med fingertopparna och försöka återfå synförmågan.
Förblindad, blev glassplittret som borrade sig in i hans ansikte nästa sensation som han blev medveten om. Glaset kom i mikroskopiska projektiler och trettio år efter explosionen när han skulle berätta historien för sina barnbarn skulle de kunna se hur en glasflis kom krypandes under hans hud. Där hade den varit på jakt efter en flyktväg för att återigen få släppa igenom dagens ljus och stänga ute vinden och regnet; hans egna portabla växthus likt små kikhål till hans själs tillhåll.
Efter glassplittrets genomborrande sveda blev hettan det nästa han skulle dra sig till minnes. Tidigare den dagen hade han vänt sitt huvud till skyn för att äntligen få känna värmen på ansiktet när den letade sig igenom molntäcket. Hettan som nu strålade ut ur hålet i fasaden fick Quinn att känna hur hans egen hud flagnade. Han skylde mun och näsa genom att burra ner dem i den tunna skaljackan och satte sedan armen till försvar över ögonen. Inte nog med att armen var smutsig av puts och murbruk, den var dessutom blodig. Quinn försökte ignorera den metalliska lukten, en doft som alltid lyckades fylla honom med vämjelse. Istället fokuserade han på doften från brandröken, och tänkte att någonstans under de här nya starka dofterna fanns fortfarande lukten av torkande regnvatten kvar som han njutit av tidigare, men han kunde inte förneka sensationen av den klibbiga jackärmen mot hans panna och det blev omöjligt att skilja ett skärsår i pannan från ett ymnigt blödande jack i hans arm.
I hålet bevittnade han ett inferno som förtärde allt i sin vägg. Svart rök bolmade ut och sotflagor yrde i invecklade mönster, svarta, vita; ballerinor i en spontanuppsättning av Svansjön. Bakom dem ett draperi av röda lågor som ständigt klättrade uppåt, men också vräktes ut över de fortfarande intakta väggarna på fasaden. Värme expanderar, tänkte Quinn. Vad det nu var för rum bakom den där väggen hade det rummet expanderat och vem vet vart vindarna skulle föra det. Ett rum att innefatta allt inom åtminstone en mils radie. Hur kunde elden som hållits instängd i en bomb så aggressivt expandera? Vad var eldens slutmål? När den lagt hela världen under sig, när det inte fanns något kvar att bränna, skulle den bara dö? Inget bränsle att göda den längre. Helvetet hade manifesterat sig i Göteborg, mitt framför honom och hotat att sluka honom hel. Kanske skulle elden vandra ut i havet och där övergå i ånga. Om han varit uppmärksam innan hade han kanske kunnat identifiera lukten av aceton som smugit sig ut på gatan, men som det var nu skulle han inte veta om han erinrade sig doften på grund av en efterhandskonstruktion, eller om han faktiskt noterat den och katalogiserat den någonstans djupt i det undermedvetna. Innan Quinn själv gick in i medlösheten hade han sett en ung kvinnan liggandes under en träbjälke och en trave stenar, samma kvinna hade han sett kastas till marken av chockvågen. Redan där och då förstod han att det första offret hade skördats. Långt senare skulle han minnas stunden innan explosionen i minutiös detalj. En kvinnas leende på ett café när hon tittade upp över sin macchiato mot killen som hon oundvikligen var förälskad i, hur hon strök bort lockarna på vänstra sidan ansiktet och fångade några av dem bakom örsnibben, bara för att släppa lös de alla igen när hon kastade huvudet bakåt i ett skrattanfall; killen klädd helt i svart med AirPods i öronen som rusade förbi på en elscooter som han senare sett kastas åt sidan precis i sekunden innan han själv vacklade omkull; arbetarna - den ena ung med skägg, den andra gammal och slätrakad - i full färd med att lasta ur en glasdörr som säkerligen skulle brista i händerna på dem; tanten med rullatorn vars leder redan förmodligen var för svaga för att klara ett fall - som skulle tvingas leva de sista åren av sitt liv med smärtor som aldrig riktigt gav med sig. Han såg en ung pojke, kortklippt med en frisyr som inte passade in bland de andra barnen, springa med blodet strömmande från ett jack i huvudet. Han såg taket börja rasa in, hörde skrik inifrån huset från någonstans bakom den svarta röken och förstod att det fanns folk kvar. Vissa hann han se när de rusade ut, men något sade honom att det fanns de som var trängda av elden som endast hade att välja på brännskador, kvävas av röken, eller att hoppa genom ett fönster och hoppas på det bästa.
Blåljusen kom farandes upp över gatan i alla dess variationer. Brandbilar, ambulanser och polisbilar. Tejp drogs ut och sattes upp, som avgränsade området för allt och alla, även om reportrar med mikrofoner och kameror försökte ta sig igenom. Quinn hann se uppståndelse och alla dess beståndsdelar innan benen vek sig under honom och han föll till marken. Hans huvud landade på den grusiga promenadvägen och hans eroderade kalkstensfigur kläddes i lera. Access var det sista ordet som nådde hans öron innan mörkret lade sig, och det första ordet han hörde när han senare vaknade upp på sjukhuset. Allt var en fråga om access. Svenskan kunde lika gärna för honom varit hieroglyfer, men det ordet kände han igen, även om uttalet var främmande förstod han det. Access vid passkontroller, access till de katolska församlingarna, access för reportrarna vid explosionens epicentrum, access för polisen till honom där i hans sjuksäng. Ansiktet var bandagerat runt om, hans matta fingrar trevade mot bandage och strök jämte deras fibrer. Fingrarna var nekade access till hans ansikte, istället fick de stryka över trådiga texturer.
Polisen hade pekat ut honom som ett ögonvittne fick han veta av en sjuksköterska. Quinn tyckte det var lustigt, hans ögon hade först varit förblindade av damm, sedan svedda av hetta, tårade av rök för att slutligen fördunklas av antingen chock eller blodförlust. Polisen var dock inte intresserad av vad han hade bevittnat under explosionen utan stunden dessförinnan, men Quinn kunde inte vara mer behjälplig än att matt säga "inget misstänkt", för att sedan vända ansiktet ifrån dem. Neka dem access till att se på hans förmodade vanställda anlete. Men han hade inte sett något misstänkt. Allt som allt hade han bara varit på fel plats vid fel tidpunkt och vad polisen anbelangade var han dessutom även fel man. Han fick motta välönskningar om ett snabbt tillfrisknande och uppmaningar om att ta kontakt ifall han skulle minnas något av intresse, allt levererat på en klanderfri engelska sånär som på den konstiga melodin alla svenskar envisades med att injicera i språket.
 När poliserna hade gått slöt Quinn ögonen. Han tänkte på Gud, sände ut sina böner och undrade länge över dartpilens lätta darrning. Hade tecknet varit en varning? Hade Gud sett Quinns synder och lett honom på denna väg, nedför den specifika gatan vid den specifika tidpunkten för hans botgörning. Allt kan renas i eld, tänkte Quinn, så även jag, och sedan föll han tillbaka i sin dvala.