En man som alltid hade skrivit gick med bedrövade steg uppför trappan och öppnade dörren mot kallvinden. Han tog de vana tolv stegen genom mörkret och kylan mot den vita dörren i änden av korridoren. I vanliga fall var stegen förväntansfulla, som att stegen genom kylan fram till skrivarlyan var en färd mellan världar. Men så inte idag.
Han suckade och lyfte blicken. Utanför vindsfönstret var världen kall och vit. Nymånen skickade spretiga skuggor bakom granarna. Därute fanns ingen hjälp att få.
Mannen hade tappat orden. Två långa veckor hade gått sedan den dagen tre män kommit till hans hus, knackat på och sedan stigit in mot hans vilja. Mannen hade blivit fastbunden vid en köksstol. Ett slag hade fallit och efter det mörker.
Inget hade blivit stulet. Inget var borta. Stockholmsdottern hade kommit upp i några dagar. Hon tog hand om, lagade mat, undersökte och fömanade: "Du borde inte bo ensam här." "Kan du inte skaffa nån?" "Vi skulle vilja ha dig närmre." Mannen grymtade. Han ville inte vara trygg. Han ville inte ha folk omkring sig. Han ville inte vara glad. Han ville bara vara ensam med sina tankar, sin penna och sina papper. En angenäm tillvaro.
Men inte nu. Nu var lidandet. Inte rädsla och inte kroppslig smärta. Nu var lidande och smärta av förlorade ord. Nu var saknaden av sig själv.
De hade trots allt stulit något. Orden var borta.
Tre gånger föll den knutna näven mot skrivbordet. Hårda förmanande slag mot den kalla träytan. Bordet knarrade lätt i protest. Tårarna samlades till gråt och beordrade framåt ned längs kinderna ner på pappret avsedd för handskrift, mullbärspapper, 90 gram.
I tårdimman framträdde en stjärna mot den svarta himlen. Den stod lågt, ganska nära månen. Den tycktes växa, röra sig. Jo visst rörde den sig! I vaggande rörelser mellan träden, kastade egna skuggor som fick månens att blekna. Det starka ljuset kom närmre, växte, blev intensivare för att senare avta i styrka när den for in över den snögömda gårdsplanen, som för att medvetet inte blända. Mannen torkade tårarna med skjortärmen och följde förvånat ljuset med blicken.
Ljuset kom mot honom och stannade strax utanför fönstret.
Konturer växte fram. En liten figur. Ben, armar, kropp, snabbt fladdrande trollsländevingar och ett litet långsmalt huvud. Figuren knackade på rutan. Mannen satt helt stilla. En till knackning. Mannen rörde sig fortfarande inte. Ännu en knackning och mannen böjde sig långsamt framåt för att haka av fönsterhasparna. Figuren slank in i glipan och flög mot mannens ansikte.
Mannen satte sig ner med en duns.Figuren rörde sig ner mot pennan på skrivbordet. Den lyfte pennan som en stor stock och satte den i mannens högerhand. Mannen la undan pennan. Återigen hämtade figuren pennan till handen. "Jag kan inte." Mannen la ner pennan. Proceduren upprepades. "Jag kan inte!" Än en gång. "JAG KAN INTE!" Figuren höll nu fast både penna och hand flög med ansträngning mot papprets topp och släppte ner hand och penna. Den tog sedan tag i toppen av pennan och började röra sig i små rörelser över pappret. Handen följde motvilligt med. När figuren var klar lyfte mannen handen, la undan pennan och läste på pappret: "Alla sagors saga."
