Den magiska havsnäckan

En nära-döden-upplevelse under vattenytans mörka yta

Andningen förblev o-stabil när hon omslukades i mörkret. Hon sprang fort, fortare än hon sprungit någonsin tidigare. Benen nästan skrek i protest när hon andfådd stannade upp längst den långa, ensamma stigen som ledde ner till stranden. Längst ena sidan av stigen växte det gröna, vildvuxna buskar och träd och på den mörka natthimlen kryllade det miljontals små stjärnor. Ännu en stjärnklar natt. Ljudet av vågorna lät avlägset pågrund av det ständigt dunkande ljudet av hennes hjärta. Hon hade aldrig tänkt vart hon skulle, hennes ben fortsatte springa och springa utan att hon brydde som vart de tog henne. Men de hade tagit henne hit: till hennes hem.

***
Tacksam över att hon valt att behålla sin bikini under tunikan drog hon hastigt av sig kläderna, tryckte bryskt ner dem i axelväskan, plockade upp halsbandet och började med beslutsamma steg gå nerför stranden. Den ljumma sanden var mjuk under fötterna och när en sval vind svepte förbi började hennes hud knottra sig. Hennes mamma skulle bli galnare än hon redan var om hon visste vad Cornelia planerade att göra. Bada klockan halv 12 på natten var nog inte så uppskattat på hennes mammas sida. Men just nu brydde hon sig inte, inombords kokade hon av ilska. När hon kastar sig i vattnet kommer säkert hon ryka av ånga.

Om den har snäckan nu är magisk, ta mig härifrån, tänkte hon.

Snäckan vilade lugnt mot hennes bröstkorg medan hon med arga steg stannade vid vattenyttan. Vattnet var inte som vanligt, stjärnorna reflekterades i vattenytan och var mörk blå - inte alls som den vanliga turkosa nyansen den brukar ha. Fast det förstås, hon hade ju aldrig badat där klockan hav 12 på natten. Hon som förväntat sig att vattnet skulle vara svalt och få henne att rysa till var istället ljummet och behagligt. Det är någonting som är fel, det vet hon. Men trots den olycksbådande känslan som vilade i magen fortsatte hon att vada ut i vattnet och stannade när den räckte henne till midjan. Hela situationen var underlig, när hon nynnande packade sin badväska och förberedde sig för sin promenad till stranden med sin familj visste hon inte att hennes pappa skulle bli arg och få de där underligt mörka ögonen, att gui skulle i ett raseriutbrott lämna dem, att en underlig man berättade om en "profetia" som vad underligt lik henne och att hennes mamma senare skulle skrämma henne så mycket att hon flydde till stranden. Och allt det där inträffade samma dag. Från att tidigare levt sina dagar stillsamt och nästan blivit frustrerad över att inget händer - så tar hennes dag plötsligt en häktisk vändning. Det var som allt som skulle kunnat ha hänt hände samma dag, hon var rent av slut. Det högg till i magen och hon grimaserade. En känsla av ensamhet ägde rum inuti henne nu, alla beter sig så konstigt... inte alls som de brukar eller borde. 

Det kanske är du som beter dig konstigt 

Hon sköt äcklad undan tanken, ska hon börja höra röster nu också? Eller har den lilla rösten rätt? Är det i själva verket hon som är konstig som påverkar alla de andra? Nej. Hon är helt frisk, enligt hennes läkare i alla fall. Utan att orka tänka släppte hon alla tankar och nerver och lät sin kropp bara sjunka ner genom den tunna vattenytan. Cornelia knep ihop sina tunna läppar och blåste upp sina kinder med luften medan och koncentrerade på att bara fortsätta sjunka. Hur länge skulle hon kunna hålla andan, tro? Hennes rekord är 20 sekunder. I alla fall det hon minns utav alla hennes rekord. Hon slår de gamla och får nya hela tiden. 

6 sekunder

8 sekunder 

10 sekunder 

12 sekunder

15 sekunder 

Nu började det bli jobbigt. 

17 sekunder

19 sekunder... 

Hennes lungor skrek efter luft vid det här laget. Och hennes kropp fortsatte bara sjunka, hon hade tappat kontrollen över sin kropp. Hennes muskler hade liksom somnat, hur mycket hon än försökte fick hon inte liv i dem. Hon glömde bort att räkna sekunderna och istället för att koncentrera sig på att försöka ta vara på den lilla, lilla luften som fanns kvar i kinderna öppnade hon panikslaget munnen för att skrika. Men det kom aldrig ett skrik. En underligt bubblande var allt hon hörde, och sedan forsade den in vatten i munnen. Hennes skrik hade mötts av vatten och dött ut. Skräck och panik är inte den bästa kombinationen under vatten, eller på land. Det här var slutet, nu skulle hon dö. Drunkna. Hennes ögon var vitt uppspärrade och lungorna drog krampaktigt ihop sig. Cornelia var inte helt säker på vad som hände, men just i den stunden hennes syn började bli alltför suddig och hjärnan började sluta fungera - flöt hennes slappa kropp långsamt upp mot ytan.