Den magiska havsnäckan

En tröstande tanken innan sömnens gång

Cornelia trodde seriöst att hennes lungor och hals skulle explodera så fort hennes ansikte snuddade vid vattenytan. Kroppen skakade häftigt och den svala natts luften slog mot ansiktet. Hur mycket hon än hostade och hostade försvann aldrig den jobbigt kliande känslan i halsen och under sina hostattacker hann hon aldrig andas in tillräckligt med luft. Och under denna stund var hon tvungen att ständigt trampa med sina utmattade ben för att hålla sig ovanför vattenytan. En skrämmande tanke dök upp i huvudet när hon utmattad lade sig på rygg för att samla sig: hon var nära på att drunkna. Eller hade hon redan från början undermedvetet försökt dränka sig när hon medvetet lät sig sjunka längre och längre ner? Tanken gjorde henne panikslagen. Någon minut till och sedan hade det varit slut, hennes liv hade avslutats och allt hon planerar att göra och uppnå här i livet skulle varit bortblåsta. Och allt skulle ha varit pågrund av hennes oförsiktighet och dumhet. Under den stunden hennes syre höll på att ta slut och kroppen stängde av sig var det som om hjärnan slutat fungera. Allt var svart och förtvivlan höll henne i ett järngrepp.

Vad är det som händer med mig?

Hennes planerade stillsamma nattdopp var nära på att sluta i katastrof, när hon sprang nerför den ojämna stigen hade hon ingen aning om att hon kanske aldrig skulle ha stigit upp igen. En lätt rysning spred sig över ryggen, plötsligt var vattnet inte alls som hennes "hem" utan som en fiende som mörkt lurade slugt där. Det behövdes inte någon mer tanke för att övertala henne att stiga upp, inte alls. Så fort hennes skakiga ben (som kändes som spagetti) kunde förmå sig att ta sig genom vattnets motstånd var hon ännu en gång uppe på land. Och den här gången hade hon tänkt att stanna där.

***
Cornelia sjönk utmattad ihop i sanden. Hennes kropp sjönk ytterligare ner ett par cm genom sanden och runt hennes blöta kropp bildades det små, små vattenpölar. Det var först nu andningen hade lugnat ner sig en aning, men räddslan, chocken och illamåendet förblev kvar. Hon orkade inte slösa någon mer energi på att resa sig upp, hon ville bara ligga där tills det ända som fanns kvar utav henne var halsbandet. Allt var dovt i hennes öron och hon insåg att hennes magkänsla hade haft rätt - det var någonting som inte stod rätt till. Vad det än är som får alla att bete sig konstigt och får henne att ta underliga och rent av våghalsiga beslut är det någonting som inte står rätt till. Den här konstiga stämningen kommer gå över, intalade hon sig själv, allting kommer fortsätta som förut - det är bara idag allt har varit lite uppochner. För imorgon kommer du vakna upp, äta frukost med din vänliga familj och sedan kommer allt vara glömt. Ingenting är förändrat, du har bara läst för mycket fantasy. Trodde hon ja, och med denna tröstande tanke slöt hon ögonen och föll i en djup sömn.
===============================
Haha, det här är nog den första gången jag uppdaterat på nattetid, men jag kände att det riktigt kliade i fingrarna efter att få skriva ett kapitel! Så varför inte skriva ett litet "Bonus kapitel"? Så har ni ett kapitel att vakna upp till! :) hoppas ni allesammans sover riktigt djupt och drömmar vackra, sköna drömmar! 💤❤️
//Kram Lunnan ✨